De dagar som blommorna blommar 2019

Drama
Sverige
55 MIN
Svenska
De dagar som blommorna blommar poster

Synopsis

En berättelse om förlust och överlevnad. Vännerna Erik, Mikael och Benny växer upp tillsammans som grannar i ett kedjehusområde utanför Stockholm på 1970-talet. Deras familjer umgås som grannar gör, men bakom fasaderna döljer sig smärta, sorg och skam. Vi får följa tre familjer och bevittna händelser som får smärtsamma konsekvenser, ibland omedelbart, ibland många år senare. Serie som utspelar sig under 1970-talet, tidigt 1990-tal och i nutid.
Ditt betyg
2.6 av 11 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
De dagar som blommorna blommar
Seriepremiär
1 januari 2019
Digitalpremiär
1 januari 2019
Antal säsonger
1
Antal avsnitt
3
Avsnittslängd
Språk
Svenska
Land
Sverige
SÄSONG
1
SÄSONG 1
01
Episode 1
2019-01-01
02
Episode 2
2019-01-04
03
Episode 3
2019-01-07

Recensent

Andreas Samuelson

28 december 2018 | 10:00

Starkt Gardell-slag i magen

Det senaste TV-dramat och samarbetet av regissören Simon Kaijser och manusförfattaren Jonas Gardell hanterar även det tragiska människoöden med dyster ton, levande repliker, gott om tidshopp och fint skådespel.
Jonas Gardell är en fascinerande underhållare. Samtidigt som han med sin ståuppkomik kan dra ner enorma skrattsalvor så kan hans TV-manus kännas som välriktade slag i magen. Genomgående teman har inkluderat trasig barndom, skilsmässa, våld i hemmet och självmord, och de finns även här. Men precis som han inkluderar mörka teman på humorscenen så finns här små, subtila spår av värme och kärlek.

I den här historien följer vi tre vänner – Erik, Mikael och Benny – som växer upp i en radhusförort tillsammans på 1970-talet. Det är dock inte vänskapen som främst skildras utan deras familjeförhållanden och hur dessa påverkar huvudpersonerna upp i vuxen ålder. Vi hoppar alltså friskt mellan 1978 och nutid, och i Eriks fall även 1994. Även flera föräldrars historier fortsätter när de är äldre och nästan varje sak som görs eller sägs får en mening senare i livet.

Gardell har återigen slagit sina påsar ihop med regissören Simon Kaijser (”De halvt dolda”, ”Torka aldrig tårar utan handskar”) och det är ett starkt samarbete som lönar sig. Gardells mänskliga texter får extra liv med Kaijsers varsamma men samtidigt direkta hantering. Det är ärligt och genuint, och en nästan direkt relaterbar känsla infinner sig även hos de som inte växt upp i dysfunktionella familjer på 1970-talet. De imponerande, nostalgiska tidsdetaljerna bidrar självfallet.

Här finns de bekanta, Gardellska tilltagen som hoppen mellan tidsepoker, den poetiska berättarrösten, de starka men frustrerade kvinnorna, de ynkliga svinen till män. Allt fungerar förvånansvärt bra i kombination med diskbänksrealismen i de väl belysta hemmen där fruarna kämpar för att upprätthålla fasaden medan deras män hukar för ansvar och barnen lider. Det är ”Mormor gråter” i en större skala.

Även de begåvade skådespelarna bidrar inte oväntat till att ge liv åt replikerna. Eva Röse ger den passivt aggressiva hemmafrun ett nytt ansikte, en nedtonad Johan Rheborg fungerar fint som ett av de vuxna barnen men det är den suveräna Anja Lundqvist som stjäl serien. Det svider ordentligt när hennes outtröttliga mamma kämpar med en drogmissbrukande och misshandlade son samt maken som gömmer sig i rummet bredvid.

Det är en stark serie som känns. Den skildrar realistiskt emotionella ärr och infekterade relationer som vägrar försvinna likt envisa vinfläckar. Det är tungt, nästan outhärdligt. Möjligen hade man kunnat önska mer av den förlösande, svarta humorn. Som när en iskall Röse kastar vin i ansiktet på otrogne maken Magnus Krepper och lugnt konstaterar ”Nu reagerade jag. Är du nöjd?”. Men det är också något beundransvärt hur Gardell och Kaijser vågar låta den mörka, dystra tonen vila över serien utan kompromisser, inte helt olikt Gardell-klassikern ”En komikers uppväxt”.
| 28 december 2018 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (4)
1
Socialrealismisk offer-deppTV. Som utlands svensk sen 20 år upptäcker man den svenska traditionen för ¨socialrealism’ där alla är offer som det är så synd om och det är ingens fel, så det är inget att göra nåt åt. Jeg fattar inte att alla svenskar inte ännu har tagit livet av sig, som måste sitta och titta på detta deppiga offer tv serier dag ut och dag in. En annan av dom serier är ’Johan Falk’. Desvärre verkar deppoffer schangern ha fått uppföljare i England som gjort liknande serier på senare tid. Dessutom, i tidens tecken: Massor av människor som alla ser likadana ut, massor av klipp i tiden fram och tillbaka med dessa människor som spelas av olika skådespelare. Jag blir så trött av att lägga pussel när jag sitter framför tvn. Jag antar att det skall ge sken av handling som inte är där. Så nu väntar vi bara på sista scenen i sista avsnittet då vi skall få svartet som alla väntar på, med stor sannolikhet kommer inget svar på vad vi skall göra åt det, så ännu en gång är vi alla oskyldiga offer som det är sååå synd om. Kanske kunde SR i stället sända ut cyanidkapslar till alla licenshavare!
Läs mer
1
Länge sen jag något så meningslöst. Varför ska jag engagera mig i dessa ointressanta människor och öden? Vilket är syftet med detta s k drama? Ett fullkomligt mysterium hur några kan kalla detta ett "mästerverk"! Läser att många blir djupt berörda av serien, hmm... det enda som på allvar berör är delar av scenen på Estonia, i övrigt känns serien helt iskall. Ställer mig också tveksam till hyllningarna av skådespelarinsatserna, tycker de flesta inblandad går på någon form av autopilot.
Läs mer
2
Efter att ha sett torka aldrig tårar hade jag kanske för stora förväntningar. Tyckte den var ryckig och stundtals riktigt tråkig. Plus dock till scenografin.
Läs mer
Visa fler
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu