”Jag är sexton år, jag är platsen de aldrig upptäckte, jag är en storm från ingenstans, jag kan krossa ditt hjärta” sjunger Håkan Hellström i låten ”Det kommer aldrig va över för mig”.
16 års ålder är som vi alla minns en av våra allra känsligaste åldrar där känslor, hormoner och tankar håller ett stormande krig levande i ens förvirrade, unga hjärna. Det har skildrats lika väl i Håkans musik som i en drös coming-of-age-filmer om såväl flickor som pojkar, straighta som gay.
”Enzo” är knappast först eller egentligen banbrytande med sin berättelse om den förvirrade titelkaraktären, men den är med subtila skillnader fortfarande intressant och sevärd.
Överklasspojke möter ukrainsk murare
Franska Enzo (Eloy Pohu) är en konstnärlig men atletisk tonårskille som bor i flådig överklassvilla med pool och sina rika föräldrar (Pierfrancesco Favino, Élodie Bouchez). Till pappans förtret har Enzo tagit en praktikplats på en byggfirma där han sliter för att imponera på chefen och de andra mer vuxna och erfarna arbetarna.
Det går mindre bra. Men så lär han känna en av sina kollegor, den några år äldre, ukrainske muraren Vlad (Maksym Slivinskyi) som sliter med dilemmat att återvända till hemlandet för att tjänstgöra i det pågående kriget mot Ryssland.
De två inleder en spirande relation och för Enzo övergår vänskapen i mer romantiska och sexuella känslor. Men varken Vlad, familjen eller någon annan verkar förstå vad Enzo går igenom.
Det är på många sätt en ganska klassisk berättelse om att växa upp, känna sig missförstådd av en skrämmande vuxenvärld och hitta sig själv.
Men här finns inte minst spännande observationer kring speciellt klasskillander. Redan i en tidig scen följer byggchefen Enzo hem för att förmedla hans uselhet till föräldrarna – för att sedan huka sig för lyxen som snabbt uppenbarar sig i Enzos vardag.
Det blir en motsats till de många tonårsfilmer om unga som i fattigdom, ghetton eller småstäder och drömmer om ett rikare, mer ”värdigt” liv (”Moonlight”, ”Billy Elliot”, ”Precious”, ”8 Mile”).
Annorlunda perspektiv
Här får vi istället perspektivet från någon som är född med silversked i mun men vantrivs med sin privilegierade situation och längtar efter att vara normal.
Samtidigt finns den väldigt mänskliga längtan efter närhet, intimitet och kärlek som vi alla kan relatera till. Att förälska sig i fel person är inget ovanligt – att det är en till synes väldigt heterosexuell byggarbetare gör det knappast enklare.
Det är spännande att ”Enzo” kommer i samma våg som brasilianska Netflix-filmen ”Femton dagar” och den avslutande ”Heartstopper”-filmen. Sällan har det funnits ett sådant generöst – och kvalitativt – utbud av filmer om och för homosexuella tonårskillar, något som knappast existerade för bara 20 år sedan.
Medan de ovannämnda filmerna är mer öppna i både sitt filmiska språk men inte minst karaktärernas stolta kliv utanför garderoben så är det här desto mer subtilt.
Enzo är en typiskt introvert, stillsam kille som inte sticker ut och tvingas brotta med sin förtryckta sexualitet i all ensamhet. Samtidigt förstår vi hans trevande nyfikenhet på Vlad och vuxenlivet, utan stora ord eller uttryck.
Det är en film som baserar sig på stämning och intryck än dialoger och stora, dramatiska gester. Man kan fråga sig om just 16-åringar är filmens målgrupp då den utmanar tittarens tålamod.
Men talanger bakom och framför kameran lyfter den betydligt. Regissören Robin Campillo har tidigare pricksäkert skildrat hbtq-liv i genombrottet ”120 slag i minuten”.
Här får han dessutom stark draghälp av medförfattarna Laurent Cantet (”Mellan väggarna”) och Gilles Marchand (”Harry, en vän som vill dig väl”).
Trovärdiga och sympatiska skådespelare
Det är en finstämd, tragisk men samtidigt hoppfull historia vars regi och manus ger rollfigurerna utrymme att andas och växa.
Dessutom är skådespelarna trovärdiga och sympatiska. Att både Pohu och Slivinskyi filmdebuterar i huvudrollerna är ännu ett tecken på att oprövad talang kan bidra till autenticitet i rollprestationer. Pohu har enormt potential till att bli en framtida hjärtekrossare i hemlandet och hunken Slivinskyi lär smälta många tittares hjärtan.
Men filmens stora hjärta är i relationen mellan Enzo och hans pappa, mycket tack vare italienska veteranen Favino. Vi har sett han i gott om Hollywood-trams (”Natt på museet”, ”Berättelsen om Narnia”, ”Änglar och demoner”, ”Rush”) men det är på europeisk mark han levererar på riktigt, speciellt när han spelar en ostereotypisk pappa som bara vill sitt barns bästa.
När allt är sagt och gjort lämnar filmen många frågor obesvarade, på gott och ont. Det är alltid befriande med filmer som inte skriver tittaren på näsan.
Samtidigt vill vi veta mer om Enzo och Vlads framtider. Men det är också ett tecken på att vi bryr oss om människorna i denna värld som vi får ta del av – kanske lite för – kort stund.
Snabbfakta om ”Enzo”
Regi: Robin Campillo
Medverkande: Eloy Pohu, Pierfrancesco Favino, Élodie Bouchez, Maksym Slivinskyi
Genre: Drama, coming-of-age
Längd: 103 minuter
Biopremiär: 30 oktober
Betyg: 4 av 5
