Den Lundafödde regissören är efter Hollywoodproduktioner som ”Derailed”, ”Ritualen” och ”1408” tillbaka i hemlandet med sin första svenska film på 15 år. Återkomsten sker med ett murveldrama om journalisterna Hannes Råstam och Jenny Küttims arbete med att bena ut lögnerna bakom rättsrötan som är fallet Thomas Quick. En osannolik historia om den påstådde seriemördaren och kannibalen, av medier kallad ”Sätermannen”, som påstod sig ha mördat över 30 personer – men var det verkligen sant?
I tider av ett omättbart true crime-begär, där dokumentärer lånar beprövade dramatiseringsgrepp från spelfilmen, som i sin tur åker snålskjuts på det kittlande dokumentära sanningsanspråket, gryr en ny tid för dramatiserade dokumentärer baserade på verkliga händelser. När svensk filmindustri samtidigt testar fotfästet på internationella exportvägar för storproduktioner så tycks prestigeprojekt som Schibbye och Persson-dramat “438 dagar” och den stjärnspäckade “Quick” som närmast självklara samtida uppenbarelser.
I “Quick” spelar Jonas Karlsson journalisten Hannes Råstam, vars bok ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare”, legat till grund för Erlend Loes komprimerade filmmanus. Vi följer hans och kollegan Jenny Küttims (Alba August) outtröttliga jakt på sanningen i fallet genom intervjuer med Quick (David Dencik) och ett snårigt grävarbete. En historia som hade kunnat bli ett knastertorrt pappervändardrama blir i händerna på Hollywood-Håfström en fullmatad deckarthriller som, på gott och ont, upplevs lika rastlös som Jonas Karlsson i huvudrollen.
“Quick” befinner sig formmässigt över hela kartan. De Palmska splitscreens varvas med hårda nyhetsklipps-montage, “Inception”-horn, ”Alla presidentens män”-estetik och en överraskande användning av Atomic Swings 90-talshit “Smile”. För att inte tala om drönarbilder som får Säters mentalsjukhus att se ut som Overlook Hotel från “The Shining”. Man kan välja att se det som en cinematisk sladdhärva i behov att redas ut, eller en uppiggande frigjord nytolkning på tröttkörd nordic noir. Min egen dom faller någonstans i mitten.
För trots ett uppiggande smatterband av filmtekniska tricks ligger mattan av stråkar, korsklippning och ljudeffekter som en tjock hinna mellan filmen och sin publik. En större tillit till den begåvade ensemblens gestaltningsförmågor hade fört oss närmre den centrala berättelsen om mötet mellan två egensinniga ensamma män och skänkt ”Quick” ett välbehövligt lugn. Kittet som håller samman dramat är de fina skådespelarinsatserna från trion Karlsson, Dencik och August, vilka får fin sparring från birollsinnehavare som Anders Mossling och Peter Andersson. ”Quick” är en något hastad, men tät iscensättning av en fascinerande rättskandal som sladdar åttor mellan sanning och fiktion, och som trots sina tunga stråkar kanske ändå är det närmsta vi kommer en “Mindhunter” på svenska.