”To Catch a Predator”, eller ”Jakten på pedofilerna” som den hette i Sverige, blev ett tv-fenomen när programmet började sändas i USA i mitten av 00-talet och sedan spreds över världen. Upplägget gick ut på att vuxna män lockades till ett hus där de trodde att de skulle få träffa minderåriga. I stället möttes de av kameror och journalisten Chris Hansen.
Regissören Lance Oppenheim kommer från dokumentärvärlden och gör här sin första spelfilm. Det känns som ett ganska naturligt steg. Han har tidigare dragits till udda amerikanska fenomen och människorna bakom dem, och detta är inget undantag.
Karismatisk huvudperson
NBC-ankaret Hansen blev snabbt lika mycket huvudperson som männen han konfronterade. Med sitt fönade hår och karakteristiskt lugna sätt bad han dem slå sig ner, medan han reciterade rader ur deras snusk-chattar och lät dem försöka förklara sina intentioner.
Rent utseendemässigt är Robert Pattinson väldigt lik Hansen. Frisyr, hållning, de lätt rodnande kinderna och den kontrollerade tv-mannapersonan sitter där. Pattinson har också uppenbart roligt med rollen. Ibland skruvar han dock upp uttrycken väl mycket och gör karaktären nästan till en karikatyr.
Hansen framstår överlag som väldigt självupptagen och mest bara kåt på framgång. Han verkar vara man som gärna ser sig själv som den som en superhjälte, någon som skipar rättvisa men som i slutändan bara är intresserad av tittarsiffror. Hur nära den bilden är den verkliga människan är svårt att veta.
”Primetime” är inspirerad av verkliga händelser, men är ingen regelrätt biopic eller helt verklighetstrogen skildring. Hansen själv var inte involverad i produktionen. Han har också varit kritisk till att hans namn och liv används i en till stora delar fiktionaliserad berättelse.
Filmen gör flera utsvävningar för att försöka förklara vem Hansen är och vad som driver honom. Problemet är att de ofta pekar åt olika håll och gör honom mer motsägelsefull än komplex. Pattinsons Hansen är verkligen inte en man vi tycker om, men som är desto mer fascinerande att följa.
När journalistik blir underhållning
Det mest intressanta finns dock runt omkring honom. ”To Catch a Predator” var inte bara en enorm tittarsuccé. Programmet befann sig också i en minst sagt grumlig etisk gråzon där journalistik, brottsbekämpning och sensationell underhållning började flyta ihop. Och det är här ”Primetime” borde ha varit betydligt modigare.
Filmen nosar på vad som händer när journalisten själv blir en del av historien han bevakar. När slutar man avslöja något och börjar i stället iscensätta det? Och hur långt får man gå när människorna som exponeras är på väg att göra något potentiellt fruktansvärt?
Visuellt finns inte mycket att klaga på. ”Primetime” är riktigt snygg, med en spännande färgpalett och ett grynigt foto som ger filmen en skitig, analog känsla och passar tidsperioden perfekt. Mörka skuggor och regnvåta gator ger dessutom filmen en lätt noir-känsla. Det finns något både suggestivt och lite sjaskigt över hela miljön, vilket känns helt rätt för berättelsen.
”Primetime” har ett fascinerande ämne och en engagerad huvudperson, men resultatet blir ändå ovanligt tunt. Filmen väcker obekväma frågor men lyckas aldrig riktigt precisera sina egna svar. Mitt i allt detta finns en betydligt bättre film, men ”Primetime” hittar inte riktigt dit.
Snabbfakta om ”Primetime”
Regi: Lance Oppenheim
Skådespelare: Robert Pattinson, Merritt Wever, Skyler Gisondo, Phoebe Bridgers
Genre: Drama, thriller, biopic
Speltid: 1 timme 50 minuter
Världspremiär: 5 september 2026 på filmfestivalen i Venedig
Svensk biopremiär: ej klart
MovieZines betyg: 3/5
