I en framtid ödelagd av bland annat ett sönderfrätt ozonlager spenderar ingenjören Finch (Tom Hanks) all sin vakna tid med att bygga på en robot åt sin hund Goodyear. Döende till följd av den farliga strålningen vill han garantera att Goodyear har någon som tar hand om honom efter sin egen bortgång.
Förutsättningarna är lika direkta som det påföljande dramat och ingenting spektakulärt sker som försätter berättelsen ur kurs. Tom Hanks är som vanligt stabil i sin roll och levererar samma förundran inför livet som han gör i ”Big” och ”Forrest Gump”. Men Finch bär också på en oväntat mörk underton. Jämte den barnsliga förtjusningen bubblar en avgrundslik hopplöshet som även filmen i stort återspeglar. Detta pendlande mellan känslostämningar är bitvis svår att greppa och väcker funderingar kring vilken den tilltänkta målgruppen är.
Roboten Jeff är å sin sida väldigt gullig. Hans karaktär växer på en precis som ”Wall-E” eller ”Järnjätten” och designen tycks inspirerad av Simon Stålenhags kreationer. Samtidigt är den där undertonen så otroligt deprimerande att jag emotionellt ofrivilligt förflyttas till ”The Road” emellanåt. Detta är också filmens största inre konflikt. En del av mig är tacksam över att slippa falla rakt ner i den bottenlösa avgrunden. För här finns alltid en kall järnhand eller en fluffig tass att hålla tag i när färden blir som skakigast. Men det är på bekostnad av överraskningsmoment och några djupare konflikter.
Premissen får en onekligen att tänka på ”I am Legend”. Skillnaden är att ”Finch” är nästintill actionlös, bortsett från ett par väderscener som för tankarna till 90-talets katastroffilmer. Landskapet de rör sig igenom är igenkänningsbart från andra postapokalyptiska miljöer med sina ökenmarker och övergivna byggnader. Med tanke på den sparsmakade skådespelarensemblen förväntade jag mig mer av fotot. Dolda, smarta eller roliga detaljer som tillför något till historien bortom det som gestaltas genom dialog. Men det är bara vid ett fåtal tillfällen någonting sådant ges.
Fokus är i stället på relationen mellan karaktärerna. Roboten är programmerad efter Robotikens tre lagar med tillägget att vid Finchs bortgång ska roboten skydda och ta hand om Goodyear. Samtliga tricks för att få roboten att upplevas mänsklig finns där– den rör sig som att den andas och har ett kroppsspråk som upplevs både rastlöst och utforskande. När Finch uppgivet skäller ut Jeff blir jag upprörd. Dels därför att jag förväntar mig att en ingenjör borde vara överseende med sin egen skapelse men främst därför att filmskaparna lyckats fånga mig. Jeffs karaktär väcker en beskyddarinstinkt. Och motvilligt får jag erkänna att filmen är finstämd emellanåt, trots att den i sin enkelhet upplevs omodern.
Dialogen, uppbyggnaden av karaktärerna och det självklara utspelet är som upplagt för en snabb död. Men den där undertonen går ändå inte helt att bortse ifrån. Där finns också en god vilja att föra fram budskapet om människans förmåga till ovillkorliga kärlek gentemot andra varelser. Här finner jag dock en viss ironi i att hunden inte står med i listan över skådespelare. Det blir som en verklig påminnelse om att vi har en bit kvar innan vi uppnått full respekt för allt liv som omger oss.
Och för den som undrar heter hunden på riktigt Seamus.
