”Dogborn” är en mycket mörk och tung film om utanförskap och avsaknad av sammanhang. Silvana Imam, i sin första filmroll, övertygar starkt och gör en lika oförglömlig som svårsmält gestaltning av en människa som gång på gång svikits av samhället. Filmen är omöjlig att skaka av sig efteråt, men när man landat, böjer sig mörkret något och man finner en strimma ljus leta sig in i medvetandet.

Berättelsen om Sex Pistols uppgång och fall under de få åren bandet verkade fram till den ökända Chelsea Hotel-incidenten och Johnny Rottens separation från bandet. Nostalgisk miniserie som effektivt för in oss i händelsernas punkcentrum.

RECENSION. I 40 år har humorgruppen Galenskaparna och After Shave roat svenska folket. Denna dokumentär berättar om de otaliga framgångarna, det positiva med vara konflikträdd och en regissör som styr med järngrepp.

Detta är ett starkt och oerhört gripande drama av Darren Aronofsky. Brendan Fraser gör sitt livs roll som den kraftigt överviktiga Charlie, som vet att han snart kommer att dö. Det blir extremt känslosamt, och det enda man kan göra är att kapitulera för snoret och tårarna, som inte slutar rinna förrän långt efter att eftertexterna rullat klart.

RECENSION. ”Tár” är ett lågmält och bitvis ganska tråkigt musikaliskt drama av Todd Field. Dock lyfter Cate Blanchetts fantastiska gestaltning av den framstående kompositören Lydia Tár filmen och upplevelsen. Hon är helt magnifik, och jag kan inte minnas när senast någon strålade så starkt.

Jag älskade denna, minst sagt makabra och rysliga, kärlekshistoria mellan två ungdomar med annorlunda lust för kött. De älskar och äter med samma aptit, och det hela blir oväntat ömsint, även om det kommer dröja innan jag själv äter råbiff igen.

RECENSION. ”White Noise” av Noah Baumbach är ett dystopiskt relationsdrama, som inte riktigt övertygar. Manuset innehåller smart satir, intressanta karaktärer och spännande apokalypsmetaforer. Men trots allt det nämnda goda känns filmen för lång, och flera omotiverade och utdragna scener blir i slutändan några för många.

Underhållande och blodig komedi som driver med generation Z och vår samtids ängslan över allt och ingenting. Manuset är till stora delar riktigt bra, med många roliga repliker och kul karaktärer. Filmen hade dock mått bra av om man valt att skruva upp humorn och rysligheterna ett varv till.

RECENSION: ”Cell 8” är en rätt meningslös deckarserie, som varken är underhållande eller särskilt spännande. Det handlar om hämnd, dödstraff och korruption. Viktiga ämnen absolut, om de hanteras på rätt sätt vill säga, vilket tyvärr inte sker här.

RECENSION. Sylvester Stallone tar sig an superhjältetemat i regissören Julius Averys socialrealistiska, mörka och våldsamma actionfilm. Den är ett ovanligt seriöst bidrag till en subgenre som blivit förutsägbar.

RECENSION. Ett, tu, tre, på det fjärde ska det ske? Nej, inte heller här finns det något ”ever happy” i sikte. Nu är det hög tid att begrava denna otroligt destruktiva filmserie om en kärlekssaga som har fastnat någonstans i ett plågsamt omodernt 2014.

”Korridoren” är C Mores nya serie om hur en försynt och försiktig tjej från en mindre stad i Sverige börjar på Uppsala universitet och utbildas i de konventionella lärorna shotta, engångsligga och ljuga. En åtta avsnitt lång komedi som i slutändan visar upp mer tragik än något annat.

Oväntat lyckat recept när komediveteranerna Steve Martin och Martin Short teamar ihop sig med Selena Gomez för att lösa mordmysterier på Upper West Side. (Recension av säsong 1-2.)

”Playground” är ett gripande och autentiskt drama om gruppdynamik och mobbing bland lågstadiebarn. Filmen utgår strikt ur barnens synvinkel och skolgården är skådeplatsen för spänningen som uppstår, när de små lämnas åt sina öden på rasterna.

Adoptivdottern som Gud glömde är tillbaka och tack vare oväntade twistar, satiriska infall och sevärda skådespelare blir den lite mer än en vanlig uppföljare i B-skräckgenren.

”Bad Sisters” är en spännande och underhållande irländsk serie, som lyckas överraska, trots en till synes ganska enkel intrig. Josephine Bornebusch har regisserat flera avsnitt och övertygar som vanligt. Liksom gör samtliga andra inblandade också.

Finstämt och smakfullt träder Firebird försiktigt i det laddade minfältet Ryssland och kärlek mellan män. Det vackra fotot och ensemblens ansträngningar förmedlar kärlekshistoriens melankoli – men varken tidens brutalitet eller kärlekens förtärande syns till i ett beskedligt drama som är som är som hittad för klassrumsdiskussioner.