Filmen inleds med att Lydia Tár intervjuas av en journalist. Hon får svara på frågor om sitt liv och sin karriär, och tanken är att vi ska få lära känna henne -detta svala, onåbara musikaliska geni. Och det får vi, men redan där är mitt intresse på väg att lämna salongen. Att det som sägs är värt att lyssnas på, och att Blanchett är i sitt esse räcker inte, eftersom scenen är så fruktansvärt trist och utdragen. Den orsakar en uppförsbacke direkt från start och därefter är det svårt för filmen att få bra glid igen.
Det är egentligen inte förrän efter cirka en timme som jag känner att något värt att registrera äntligen börjar hända. Då blir det å andra sidan också stundvis väldigt spännande och intensivt, om än fortsatt lite väl subtilt. ”Tár” är en film som rör sig mellan raderna. Det händer mängder där och är man inte uppmärksam, går det en lätt förbi. Och det händer, för ofta, eftersom det på raderna inte engagerar tillräckligt.
”Tár” handlar om den världsberömda kompositören Lydia Társ uppgång och fall. Från firad lärare på musikakademien Juliard och dirigent för prestigefulla Berlins symfoniorkester till att blir en utbuad föredetting. Hon är en kvinnotjusare och intrigen utvecklas till en sorts me too-historia, med ett något annorlunda upplägg. Människor med makt, oavsett kön, har i alla tider tenderat att utöva sin position gentemot de som är i beroendeställning till dem, så också här. Det beteendet gick länge gick under radarn, men har tack och lov, ett helt annat ljus på sig idag.
Ämnet är fascinerande, liksom är kvinnan det hela handlar om. Ändå blir jag inte särskilt berörd, och det är frustrerande. Jag uppfattar filmen som tillrättalagd, och liksom perfekt polerad för att beundras. Den spelar perfekt på sina strängar, vilket inte tilltalar mig. Den torra humorn är något som vissa nöjt kommer torrfrusta åt, medan humorn lär flyga förbi många av oss andra. Det finns såklart underhållande repliker, och vissa utvecklingar kittlar mig i tanken, ändå är den största och i princip enda behållning Cate Blanchett. Hon är fanimej fullständigt briljant! Vilket tål att upprepas.
Blanchett är med i nästan varje bildruta, och övertygar i vartenda ett. Hon sätter varje uttryck och uttal och trots att karaktären inte är särskilt sympatisk, ger Blanchett henne viss värme och hjärta. Jag förkastar hennes agerande, men kan ändå ömma för henne när konsekvenserna med rätta når ikapp.
Fotot är väldigt vackert, kompositionen i bilderna utsökt och ljuset ger det visuella en nästan sakral känsla. Många scener är långa och filmade i endast en tagning, och även om omgivningarna ofta är stela, funkar det i den strama miljön som historien utspelar sig i.
”Tár” är en klassiskt tidlös, konstnärlig film som kommer förföra delar av publiken och lämna resten hålögt gäspande. Själv hamnar jag någonstans i mitten. Jag kände mig efteråt lätt bestulen av min tid, men tycker samtidigt att det var värt det, främst just tack vare Blanchetts strålande insats.