James Camerons ”Terminator” har varit föremål för otaliga ungars mardrömmar genom åren. Mördarrobotar från framtiden som nakna teleporterar in i närmsta bar för att påbörja slaktjakten. Och det började grymt, fortsatte ännu bättre för att sunka ner sig rejält utan Camerons trygga hantlag. När ”Terminator”-franchisen på något sätt nu ska börja på ny kula är det minst lika många förväntningar som farhågor som ska överbryggas.

Slasher – född: Halloween 1978. Död: Alla Hjärtans Dag 2009

Cannes-festivalens guldgosse, regissören Emir Kusturica (”Svart Katt, Vit Katt”), visar nu sin bild av den makalöse fotbollsspelaren Diego Maradona. Under 90 minuter gräver man omkring i ett arkiv av gamla bilder, nyinspelade intervjuer, minnesvärda ögonblick och underbara målrepriser. Tyvärr blir det inte djupt nog för att hitta de mest spännande godbitarna.

Den romantiska komedin har en helt egen seglivad subgenre – den om den känslomässigt handikappade mannen som är en riktig player, ligger rundor och inte tror på kärleken. Tills han träffar den rätta kvinnan förstås. Just en sådan är ”Flickvänner från förr” och efter att ha suttit av dessa 100 minuter önskar jag att någon hade modet att skriva på ett Do Not Resuscitate-dokument, så att denna subgenre kunde dö ut med den lilla skärva av värdighet den möjligtvis har kvar.

Clintan och Kevin Kostner är två klassiska machoskådisar som båda regisserat egna westernrullar. När det nu blir hårdingen Ed Harris tur att visa att cowboys och indianer inte bara är en lek för småpojkar tar han genren tillbaka till Howard Hawks och John Fords tid och berör odödliga ämnen som heder och manlig vänskap. Mortensson och Harris briljerar men för att rädda utrotningshotad genre krävs det mer.

Fart, spänning bra biroller och en märkbar kemi mellan två snygga huvudrollsinnehavare – årets biodejting har hittat sitt mecka.

En komedi om mandates känns fräscht. Synd bara att den klampar rakt ner i den simpla humorsörja som amerikaner inte tycks få nog av.

Ett komplicerat och tragiskt drama om fem livsöden presenteras i vacker förpackning av manusförfattaren till ”Babel”. Men trots att alla de rätta ingredienserna finns där blir det till slut inte mer än ett intressant misslyckande.

Dystergöken Michael Haneke kör på sitt typiska koncept. Det är tungt, tyskt men trots det tilltalande. En film som utmanar sin åskådare i uthållighet. Om belöningen är riklig är upp till var och en men egenartat vackert, stillsamt tänkvärt och imponerande spelat räcker en lång väg.

Almodóvar har alltid varit förälskad i kvinnor, men den kärlek han visar till den feminina delen av jordens befolkning ”Allt om min mamma” är så pass enorm att den mest chauvinistiska blir berörd.

”Pianot” slår an en tangent för egensinnighet, passion och rätten till att bestämma över sitt eget förhållningssätt till världen. Ett välkomponerat och vackert mästerverk av nutidens största kvinnliga regissör.

Säregna artisten Tori Amos har gjort det. De flesta kvinnor i USA likaså. När det handlar om den klassiskt feministiska filmen om de två vännerna Thelma & Louise har de flesta både inspirerats och blivit berörda av den. Men att enbart kalla detta för en feministisk film är att göra den orätt. Ridley Scotts starka roadmovie handlar lika mycket om kvinnors rätt i samhället som frigörelse, amerikanska värderingar och jävligt snygga bilar.

Kvinnor kan ibland vara helt fantastiska. I Ang Lees klassiska och härliga martial-artfilm är det de som står för all action, alla räddningar och skurkroller. Männen får mest vara kontemplativa och stå tysta bredvid. Det kunde helt enkelt inte vara bättre.

Att von Triers ångestfyllda skräckfilm skulle chockera var knappast oväntat, men att den egensinnige dansken skulle göra outhärdlig tortyrporr var nog att ta det hela lite för långt.

”Natt på museet 2” är lite som en dubbelsidig tavla där ena sidan står för oskuldsfull underhållning och den andra behöver en rejäl dammtrasa.

Tuva Novotny är arg på SFI. Anledningen är att hennes senaste film, Original, bara kommer går upp på ett fåtal svenska biografer i år. Ursäkta språket, men tacka fan för det.

De flesta trogna männen kan offra en hel del för den dom älskar men när det kommer till Julien, filmens huvudrollsinnehavare, tar han det ett steg längre. Den franska regissören Fred Cavayé inleder med ett mysigt drama men avslutar med actionfyllda scener och intensiva thrillermoment. Tyvärr lyckas inte storyn, på samma sätt som Julien, göra allt för mig.