Richard Linklater lärde oss 1995 att det räcker med ett magiskt dygn för att hitta kärleken i ”Bara en natt”, men när historien berättas för ipod-generationen har man trots ljuv musik och hyfsad skådiskemi svårt att känna några förföriska vibbar. Det välkomponerade soundtracket lär helt rättvist hitta till fler efterfester än vad filmen hittar dvd-kvällar.

Vi hoppades på en svensk Dirty Harry men fick blott ”Snabba cash” extra light. Hoppet om en riktigt tuff svensk polisserie som omväxling, är officiellt ute. Men varför? Det kunde ju bli så bra.

I skrivande stund har en kvarts miljon människor skrivit på uppropet som syftar till att få Uwe Boll att sluta göra film. Ändå fortsätter karln att spotta ur sig den ena filmen efter den andra. Är ”Postal” en nagel i ögat på kritikerna eller ytterligare en spik i kistan för hans karriär?

Visuellt är det fortfarande läckert men den inledande farten går förlorad i en utdragen och uttorkad slutstrid.

2009 års version av ”The Taking of Pelham” är precis som förväntat. Boven är galen men iskallt beräknande, hjälten är sympatisk men mänskligt felande – och det är bitvis riktigt spännande, utan att lyfta till några imponerande nivåer. En hyfsad thriller helt enkelt.

Jag drar mig för att kalla den första filmatiseringen av ”Pelham 123 Kapat” för en thriller. Istället skulle jag vilja säga att det är en hårdkokt kriminalklassiker med underbar, cynisk humor.

Vad är det sista man kan tänka sig träffa på när man ger sig ut för en fin fjällensemester? Nazister? Osannolikt. Zombies? Verkligen inte! Nazistzombies?! Aldrig i livet! I genren Nazistzombie-splatter finns det inte särskilt många bra filmer. Norskproducerade ”Död Snö” är dessvärre inget undantag. Det blir en härlig hjärndöd splatterfest men tyvärr inte mer än så.

Gänget som fick homosynen i ”Milk” att kännas modern med ”Härmed förklarar jag er Chuck och Larry” häromåret är tillbaka med en lagom uppfriskande syn på överviktiga. Men trots att budskapet skrivs med feta bokstäver och Kevin James äter massor av paj med jordnötssmör så lyckas han ändå inte fylla ut bioduken.

En pojke försvinner spårlöst i Ystad och Kurt Wallander tar sig an fallet. ”Skulden” tar ett steg tillbaka från den spektakulära föregångaren och har ett snävare fokus. Tyvärr blir det aldrig riktigt spännande, men som bruksunderhållning duger den gott.

När bitchiga Bullock och helyllekillen Reynolds, gnabbas, nojsar och fäller vältajmade repliker börjar man nästan tro att romcoms har återfått ett blodförlopp.

Komediäventyret ”Land of the Lost” är en otrolig produktion. Otroligt meningslös, otroligt humorlös och det är verkligen otroligt att den gått upp på biograferna utan att någon sagt stopp.

En 1920-talspjäs som fortfarande är rolig, en stark ensemble och stiligt foto gör ”Små skandaler” till en liten revansch för den annars så urvattnade brittiska komedifabriken. Att Jessica Biel dessutom tar steget från b-laget till den högre divisionen blir bara grädde på moset.

Efter tre inkomstbringande blockbusters har Sam Raimi känt sig så nostalgisk att han tar sitt filmskapande dit det en gång började. Dåligt smink, taskigt skådespeleri och en slafsig massa humor. ”Drag me to Hell” är lika absurd som ”Evil Dead”, lika smaklös som ”Evil Dead” och lika rolig som ”Evil Dead”. Knappast kult men den stora frågan är om det här är bra. Och visst kan man även som recensent ändra sig.

Återvinningens mästare gör än en gång våldet till obehaglig konst. Laddat med humor och spetsat med fantastiska insatser skriver Quentin Tarantino om historien i antifascistisk anda. Judarnas hämnd är här.

Todd Philips lyckas till slut få till det med en stånkande grabbig komedi om en sällsynt elak baksmälla efter en svensexa i Las Vegas. Och om inte annat lär Zach Galifianakis som spelar den skäggiga jättebebisen Alan få sitt genombrott tack vare ”Baksmällan”.

Emma Thompson och Dustin Hoffmans lediga närvaro och utstrålning skulle kunna lyfta det mesta. Men i ett lågmält brittiskt kärleksdrama slår den gnistor.

Stressade kolumnisten Steve Lopez stöter ihop med gatumusikanten Nathaniel Ayers, som gått på välrenommerade musikskolan Juilliard, men som pga psykisk sjukdom nu bor på gatan. Lopez ser först bara en bra story, men när de två männen tillbringar mer tid ihop växer en slags vänskap och vilja att hjälpa fram.