Almodóvar fortsätter med sitt egensinniga hantlag att göra film om udda, skrattretande men likväl sympatiska människoöden. Knappast med ett avbrott i trenden är ”Brustna Omfamningar” ändå en spricka i fascinationen. Kan man få en överdos av spansk excentrism får man det med råge.

Om man av någon anledning skulle göra en maträtt av ”Still Walking” hade det utan tvekan blivit en sushi. Den kommer serverad på ett mycket stilfullt sätt. Den starka kontrasten av lättsmälta laxbitar och starka wasabidoppade räkbitar blir en utmärkt helhetsupplevelse och en tallriksmodell i sin vackraste form.

För tre år sedan knockade Dito Montiel mig med ”A Guide to Recognizing Your Saints”, som han skrev efter sina egna memoarer och även regisserade. När han nu återvänder med en liten film om slagsmål står det med all önskvärd tydlighet klart att han än en gång lyckats åsamka mig samma typ av positiva skada.

Jag såg fram emot ”Push”. Jag viftade bort de negativa ord jag läste i förväg och såg väldigt mycket fram emot en skön science fiction-historia. Ett coolt koncept, bra skådespelare och en regissör som jag faktiskt inte sett något av innan men som verkade respektabel. Hur fel kan det gå? Väldigt fel, visade det sig.

En mockumentär om familjen Wahlgren kan ju onekligen skicka kalla kårar längs vilken ryggrad som helst men även i sin bisarrhet låta grymt kul. För är det någon mer än jag som undrat om Pernilla Wahlgren är en utomjording? ”Scener ur ett kändisskap” ger ingen klarhet varken i den här frågan eller något utöver det. Snarare tvärtom.

En död motorcyklist hittas och man upptäcker snart kopplingar till såväl olagligheter som lokala kriminella element. Det blir ett fall för Kurt Wallander i Krister Henrikssons sextonde film, nummer tre i andra omgången, en tämligen simpel historia som tillsammans med några hyggliga karaktärsstunder lyckas göra dessa nittioen minuter oväntat sevärda.

Regissören David Yates har än en gång viftat med sitt trollspö och gjort ”Harry Potter och Halvblodsprinsen” till en magiskt storslagen succé. Det är mörkare, våldsammare och sorgligare än på länge och det är hur bra som helst.

Sacha Baron Cohen går längre än någonsin tidigare. Anusblekning och sm-orgier i läderharnesk är några av filmens häpnadsväckande ingredienser.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort, och snabbare än du hinner säga ”Hey baberiba” är semestern över och hösten här. Sån tur då att vi har en strålande svensk komedi att se fram emot.

Ett totalt nattsvart drama – det är enda sättet att beskriva ”Johnny Mad Dog” på. Filmen om ett gäng afrikanska barnsoldater ursäktar sig inte och som åskådare går det inte att komma undan. Här finns inga lyckliga slut.

Johnny Depp och Christian Bale i en Michael Mann-film. Det kan väl bara bli en succé? Svaret blir tyvärr nej. Public Enemies är ett bevis på att trots fantastiska förutsättningar så kan resultatet bli ganska mediokert. Det som framför allt saknas är en handling som drivs framåt och karaktärer med något slags djup.

Francis Ford Coppola är tillbaka med en film som lätt kan kallas ett nytt mästerverk. ”Tetro” är en rörande historia med vackert porträtterade karaktärer och fantastiskt foto. Det är som om varje minut av den här över 2 timmar långa filmen är ett konstverk i sig.

Indiepopbandet och tonårshjältarna Broder Daniel får sin egna fanfilm. Ska man dock få ut något från denna film gäller det att redan vara en av de frälsta anhängarna till bandet.

Tredje delen i Blue Sky Studios framgångsrika serie om en hord istidsdjur gör precis vad den ska: underhåller för stunden. Tyvärr dras det välpolerade manuset ned av ganska trista röstskådespelare.

Konstellationen yngre kvinna – betydligt äldre man lyser fortfarande klart på Woody Allens himmel. Men man förlåter gubbsjukan när han återigen gör lyckad New York-komedi.

Familj. Vissa förknippar det med misär och ångest och andra förknippar det med kärlek och värme. Jag är övertygad om att en lycklig familj har en bra balans mellan de båda. I den franska filmen ”Den första dagen på resten av ditt liv” får man sätta sig in i både lyckliga och olyckliga familjesituationer som man onekligen känner igen sig i.

Den sanna historien om den hemlige konstnärinnan Séraphine Louis porträtteras vackert och stillsamt av regissören Martin Provost. Det blir inte riktigt en ”Susan Boyle”-effekt men den väcker helt klart tillräckligt med intresse för att vara sevärd!