I ”Fighting” spelar Channing Tatum en ung vilsen förlorare, Shawn MacArthur, på flykt undan sitt förflutna, som säljer förfalskade produkter och blandat billigt skräp på New Yorks gator för att kunna överleva. Efter att ha hamnat i våldsamt trångmål stöter han på Harvey Boarden (Terrence Howard), en bedragare och dessutom manager för slagsmålskämpar som möts i hemliga, olagliga och naturligtvis livsfarliga matcher över hela New York. De slår sig snart ihop i den något naiva, kanske desperata, förhoppningen att samarbetet ska leda till pengar och respekt.
Montiel är en känslig skildrare av staden han växte upp i, det märks att han kan sitt New York City, att han vet att skildra sin värld. Han är förvisso ingen Spike Lee ännu, ge honom dock några år och ett par filmer till så lär han om inte överträffa så åtminstone nosa mästaren i ryggslutet.
Det fanns kanske två saker jag var lite mer imponerad över än allt annat. Det ena är musiken. Den är utmärkt genom hela ”Fighting” men sticker ut mer i slagsmålsscenerna, och passar perfekt för varje scen utan att sticka ut för mycket. Stilarna må variera, emellanåt, men skapar ändå en sammanhängande känsla.
Det andra som imponerade mer var Channing Tatum. Jag har levt i någon slags villfarelse att han är medelmåttig, vilket kan bero på att gjort ”She’s the Man” och ”Step Up” och har ett namn som andas High School Comedy Pretty Boy (omotiverat och orättvist, jag vet, men det var kopplingen den här recensentens hjärna gjorde), vilket numera visat sig vara en rejäl felaktighet. Det visade sig antagligen vara fel redan med ”A Guide to”, han var med i den också, fast jag minns ärligt inte hans insats där. Det säger nog mindre om hans talang och mer om att jag borde se om den. I ”Fighting” är hans skådespel tillbakalagt, lugnt, förutom när det inte ska vara det, när humöret flammar upp och exploderar, när han ger allt i slagsmålen. Det är en balans få klarar hålla, ännu färre med den stabilitet Channing tillför, och han gör det inte sällan med en varm glimt i det berömda ögat. Det är lätt att se hur Shawn MacArthur är en av de goda killarna, som bara råkat hamna lite fel, och även om den repliken luktar av kliché skänker skådespelaren sin roll stor trovärdighet.
Och jag skulle få skämmas om jag undvek nämna Terrence Howard, förstås, men hans skitfina skådespeleri har jag redan sedan länge varit medveten om och imponerad av. Det fortsätter med samma mått här.
Där ”A Guide to Recognizing Your Saints” stilla rullade i intensivt men lugnt tempo med en exploderande scen mot slutet, rullar visserligen ”Fighting” i liknande tempo, fast här exploderar den ett flertal gånger, alltid lite starkare, innan det sista slagsmålet som leder till ett inte helt överraskande men högst tillfredsställande avslut. Som helhet blir det inte lika starkt som Dito Montiels förra, fast det är banne mig inte långt ifrån.