Hajpen var för en gångs skull berättigad. För en pyttebudget har Neill Blomkamp gjort en tät och actionspäckad science fiction-film som borde göra elefanter som Spielberg och Bay gröna av avund.

När Beck-filmerna går in i sin så kallade fjärde omgång har man storsatsat på två biofilmer i stället för en rad DVD-filmer. Men den första av dessa faller lika platt som en pannkaka med sin skrattretande intrig.

Humorfamiljen Wayans som gav oss ”Scary Movie” och ”White Chicks” har nu gett sig in i dansträsket med parodin ”Dance Flick”. Tyvärr är resultatet inte alls lyckat och referenserna till kända dansfilmer faller platt.

Egentligen är den här recensionen ett lite känsligt ämne. Jag vill inte förlora min gatutrovärdighet som hipp kritiker, och jag vill absolut inte stödja löpande band-avdelningarna inom svensk filmindustri, fast jag vill inte heller ljuga. Bara att erkänna; jag tycker ”Wallander: Tjuven” är en riktigt hygglig TV-deckare.

Efter att publiken ratat de två tidigare försöken till att skapa en lukrativ filmfranchise av Marvels skjutglade rättskipare The Punisher så tyckte man väl att chansen för att någon skulle plocka upp resterna efter Dolph Lundgren (-89) och Thomas Jane (-04) var rätt så liten. Dessvärre inte tillräckligt liten för att tyskan Lexi Alexander kunde låta bli. Resultatet är lika blodigt som på 80-talet och inte helt överraskande – lika B.

Efter att ha sett ”Zack and Miri Make a Porno” ville jag ta mig an ”Role Models” mer tack vare Elizabeth Banks än någonting annat. Visst, jag uppskattar vanligen fler av de inblandade men i det här fallet var min skeptisk ganska stor, baksidestexten lät helt enkelt inte alltför lovande. När sluttexterna rullat hade jag fått mig till livs såväl en mindre andel Banks som en bättre film än väntat.

Det sägs att djävulens bästa trick var att lura världen att han inte existerade. I ”Il Divo” tycks han ha antagit skepnaden av Italiens forne premiärminister Guilio Andreotti (Toni Servillo) som från 1946 omvaldes hela sju gånger. Det där med djävulstricket lyckades han dock inte riktigt med men väl en hel del annat.

Det börjar med humor. Fyra helt vanliga ungdomar står och pratar, skojar med varandra, och jag inser hur rolig filmen är. Det är vad jag reagerar först på och det får mig att bli förtjust i ”99% Ärlig” från första scenen. Det är när allvaret dyker upp som jag verkligen börjar inse vilken tur det är att jag fick ta plats i den lilla biosalongen.

Pojkar är från Mars och flickor från Venus. Georgia har en näsa av Jupiters storlek, och universums största crush på Robbie. Men hur i all världen ska hon, en helt vanlig tjej, kunna få honom?

I korthet: Det är bara att inse att de där nostalgitripparna på vilka vi så gärna hänger upp vår barndom, tillhör det förgågna. Något vi med åren kan sucka bittert över och konstatera att vissa saker var bättre förr. Frågan är vad som är mest ledsamt, det faktum att våra sagors skimmers steriliseras till oigenkännlighet eller att det faktiskt går hem hos dagens popälskande småbarn.

Föga förvånande var förväntningarna låga. Att jag ville gilla och lyckades få lite pepp dagen innan behöver inte räcka långt när trailern var allt annat än lovande och regissören Stephen Sommers senaste uppkast, ”Van Helsing”, är ett av filmhistoriens mest vedervärdiga stycken. När filmen började rulla försvann min oro kvickt och från det att Scarlett O’Hara firade ner sig från ett flygfordon satt jag med ett fånigt leende på läpparna.

Island är inte världens största exportör av film men oftast är de få som släpps mycket välgjorda. Efter över ett år av väntan får vi i Sverige äntligen tillgång “Brudguminn”. Trots sitt otroligt välpolerade yttre når den inte helt fram.

Ashton Kutcher glider runt i ytligheternas Los Angeles, ligger med fotomodeller och charmar sig till boende och mat bara för att upptäcka att det finns mer i livet. Se där, nu har ni sparat två värdefulla timmar av era liv och behöver därmed inte se ”L.A. Gigolo”.

”Augustilunch i Rom” är precis en sådan film man vill se. Om allting men ändå ingenting, alltså feelgood i dess allomfattande bemärkelse. Men även med italiensk charm lyser det harmlöst meningslösa igenom.

Grunden för ”Underworld: Rise of the Lycans” lades redan i de två första filmerna om kriget mellan vampyrer och varulvar, där vi i ord och någon enstaka suddig scen fick veta hur det hela började, och vilka roller blodsugaren Viktor, hans dotter Sonja och hennes ohemult hårige älskare Lucian spelade. Det var väldigt stora roller, i detta ursprung bärandes drag av Shakespeare. Vilket inte är att säga att filmen är bra som en Shakespearepjäs. Den är däremot bättre än väntat och det var förvisso ganska oväntat.

Två år försenad, och två år efter att den klassiska nörden var ”the shit” på bioduken i filmer som ”Supersugen” och ”På smällen” kommer ”Fanboys”, en oskyldig och lam ”Detroit Rock City” för Star Wars-nördar som förmedlar samma känsla av besvikelse som filmen den kretsar kring – ”Star Wars: Episod I”.

När duon Jack Black och Michael Cera konverterar till apsläktet är det med en blandning av pubertalhumor och sarkastisk evolutionslära. Ett slående exempel på hur historien upprepar sig, även dålig sådan. För ”Supersugen”, ”Dumpad” och ”Year One” må dela på samma koncept men skiljer sig ändå ett antal sekel från varandra.