Inför den här recensionen såg jag om första filmen, och jag såg den andra – med undertiteln ”Evolution” – för första gången, och känner mig mogen att påstå att det stora problemet med dem har varit regin. Jag gillar Len Wiseman och tillhör den minoritet som gärna försvarar ”Die Hard 4”, men vad det än beror på, studiopåverkan eller feltänkande, var hans insatser i franchisen föga mer än stilporr. Det fanns en story, en skithäftig mytologi, manus som var ganska dugliga, och det fanns framför allt rejält duktiga skådespelare. Tyvärr försvann allt det positiva i en openetrerbar sköld av blåfilter och slowmotion.
Med ”Rise of the Lycans” har Patrick Tatopoulos, en specialeffektssnubbe i grunden, till viss del åtgärdat problemen. Visst, det är fortfarande blått, lite slowmotion finns kvar, fast det stör inte mycket och hjälper mest till att skapa en enhetlighet. Det är något positivt, det märks att alla tre ingår i samma filmserie och framför allt är ytan inte längre i vägen. För en gångs skull tillåts det som är bra att lysa igenom.
Och det är väl framför allt skådespelarna. Bill Nighy fortsätter briljera, jag kan inte uttala min kärlek till den mannen med tillräckligt starka ord, och Michael Sheen är nästan lika bra. De här båda männen ger rollerna mer tyngd än filmen förtjänar, det var sant i de två första och det är sant även här. Slutfajten mellan de båda är antagligen min favorit i franchisen, inte nödvändigtvis på grund av att den är snyggast, utan för allt vad Nighy och Sheen ger sina karaktärer. Efter ”Boston Legal” och Neil Marhalls underskattade ”Doomsday” är jag dessutom ruskigt förtjust i Rhona Mitra, hennes närvaro här som pälsälskande Sonja gör bara gott.
Manuset är inget mästerverk, det är däremot stabilt och innehåller långt färre klyschor och fånigheter än framför allt första ”Underworld”. Jag älskar mytologin som målas upp, det har jag gjort i alla tre installationer, och jag uppskattar att karaktärerna inte på något sätt är simpla i sina motiv (Underworlds handling och de odödligas motiv känns ruskigt genomtänkta). Även om vi inte bjuds på några större överraskningar när nu alla viktiga detaljer redan avslöjats är det ändå trevligt att få se bakgrunden fläskas ut ordentligt. Att en av författarna, Danny McBride, har varit inblandad i såväl konceptets tillkomst som alla manusen hjälper med den där sköna känslan av enhetlighet jag talade om innan. Att den finns under ytan är bra för helhetsintrycket.
Några ord rörande budgeten kan läggas till, och det är att den är märkbart lägre den här gången. Scenografin känns billigare, odjurssminket aningen sämre. Å andra sidan görs tappra försök att dölja det med mörker och det fungerar faktiskt hyggligt. Att så mycket annat är bättre än tidigare gör också sitt till, som tur behöver inte en films kvalitet hänga på hur bra eller dålig sminkningen är.
”Underworld: Rise of the Lycans” är inget jag skulle rekommendera för köp, omtittarvärdet är nog lågt, däremot behöver ingen skämmas för att hyra den en regnig sommarkväll.