Säga vad man vill om Yellow Birds serie med originalhistorier från polisen i Ystad, men man vet vad man får och ”Wallander – Prästen” fortsätter i samma trygga spår.

Det är Halloween i amerikansk småstad, små och stora barn är ute efter bus eller godis. Den här kvällen går buset längre än vad de flesta av stadens invånare väntat sig. De flesta, inte alla, och vilka som vill vad är inte alldeles självklart. Inte ens vilka som är mänskliga och vilka som är någonting annat. Det, att få saker är vad de verkar vara, är en av ”Trick ’r Treats” allt för få riktigt positiva inslag.

”500 Days of Summer” lyckas att, med mycket humor men även allvar, ta sig an det bitterljuva i att bli kär utan att falla i de romantiska komediernas träsk av klichéer. Istället bevisar den att även kärleksfilmer kan vara riktigt smarta.

Mitt första formade intryck, tidigt i filmen, är att personerna bakom kameran lär ha försökt väldigt hårt att vara vad originalet lyckades vara utan att anstränga sig. Det är ett intryck som håller resten av resan.

Stilig, välspelad och fantastisk tråkig. Så kan man sammanfatta den senaste brittiska kostymfilmen som bugar så djupt inför den kungliga glansen att det är svårt att ta den på allvar.

Ruben Fleischers zombiekomedi ”Zombieland” känns som den första filmen sedan Romeros banbrytande dagar, som verkligen kan återupprätta kultrullens innebörd. En sådan som fler än bara nördar faktiskt kan relatera till. För det här är smaklöst blodig humor som förvrider ansiktet på sin publik i vanvettigt skratt, vare sig du tror dig tillhöra målgruppen eller ej.

Brian Clough är en av de största brittiska fotbollsprofilerna någonsin som porträtteras med säkerhet och bett av Michael Sheen in den täta och underhållande ”The Damned United”.

Bröderna Coen behöver väl ingen närmare presentation. Efter succéer som ”Fargo”, ”Big Lebowski” och ”No Country for Old Men” är det bara att konstatera att de har gjort det igen. ”A Serious Man” är en underbar, svart komedi som får en att ömsom skratta rakt ut, ömsom vrida sig plågat i biografstolen.

Det är dags att vakna och inse att allt vi stoppar i oss har en konsekvens. Att vi har ett eget konstant ansvar. Att imperialismens dagar är långt ifrån över. ”Bananas!” är ett praktexempel på vilka spår västvärldens bekväma livsstil lämnat i dagens tredje värld.

Det är oundvikligt att jämföra nya ”Fame” med den populära 80-talsserien med samma namn och tyvärr står filmen sig slätt. Dess största problem är att det är för många karaktärer vilket gör att man aldrig riktigt känner för någon av dem. För mycket yta och dessutom för lite dans kännetecknar ”Fame”.

När den franska nya vågens ”urmoder” Agnès Varda gör en dokumentär om sig själv blir det ett lekfullt, kreativt och filmiskt briljant porträtt som är en njutning från början till slut.

Trots att hela upplägget för ”Tidsresenärens hustru” bygger på en övernaturlig företeelse – att resa i tiden – så är det det mänskliga och vardagliga som lyser igenom. I grund och botten är det en vacker historia om kärlek och om rädslan att förlora dem vi älskar utan att kunna göra något åt det.

Peter Andersson var med när det började, som Leo Gaut satte han skräck i vittnen som såg honom begå ett rånmord i ”Noll tolerans” för 10 år sedan. Nu är Leo tillbaka och hjälper till att göra filmen som bär hans namn till det hittills starkaste avsnittet i den nya serien.

Och som vanligt fortsätter vi där förra filmen slutade, med ett högt tempo. Det är amfetamin, det är estnisk maffia, det är förbaskat underhållande och, när allt kommer kring, riktigt dramatiskt.

Det är alltid svårt att recensera en film vars historia och ämne är så pass starka att man inte kan kritisera dem. Att filmen i sig ibland är rätt dålig gör att man lätt kan låta som att man är emot det starka budskapet, vilket inte behöver vara fallet, medan man själv ser brister i själva filmarbetet. Som tur är har Cyrus Nowrasteh lyckats med konststycket att göra en mycket fin filmupplevelse av den starka historien om steningen av Soraya M. En historia så upprörande och hemsk att det nästan känns trivialt att se den i en bekväm stol i biomörkret.

Låt dig inte luras av trailern. Det här är ingen storslagen heist-komedi á la ”Oceans”-serien. Däremot är ”The Informant” en smart och underhållande karaktärsdriven film där Matt Damon får visa vad han går för.

Det känns lite underligt med en midsommarfilm mitt i kallaste höst men när har det varit fel med lite sommarterapi egentligen? Här är den i vilket fall med allt vad det innebär av sill, nubbe, svenska promiskuösa traditioner som gott sammanfattas med drama. Men frågan på allas läppar är nog vad i helsike en amerikan vet om det svenskaste av svenska?