Det kunde blivit betydligt mer spännande. Alla ingredienserna finns där. Men trist nog landar långfilmsdebutanterna i en ganska långtråkig och rörig soppa, där man inte tagit död på en enda darling.

Medan riktigt breda, kommersiella rullar kan kännas tragiskt billiga och lättköpta (tänk ”Killers”) så kan motsatsen vara rätt svårtillgänglig – vi talar supersmal, europeisk dokumentärfilm. Tre timmar om en operabalett i Paris låter kanske inte som en helkväll och antagligen lär endast hårt insatta få ut något av den.

Mellan tidiga, svårsmälta lågbudgetskräckisar som ”Rabid” och ”Shivers” och mer kommersiella kritikerfavoriter som ”A History of Violence” och ”Eastern Promises” gjorde Cronenberg en av 1980-talets mest minnesvärda rysare och nyinspelningar.

Det är inte mycket story vi får ta del av, men vad spelar det för roll när man inte kan ta ögonen från filmduken en sekund utan att missa den svettiga action som genomsyrar varje bildruta.

Det börjar med ett vrål och slutar med en explosion. Okej, slutar med flera explosioner och däremellan exploderar det ännu mer. Om jag vore en mindre respektabel herre skulle jag påstå att ”The Expendables” är en väldigt explosiv rulle. Det kan låta som en negativ vinkling men dels var det här vad jag förväntade mig och ville ha, dels är den mer än så.

Som vanligt vet Hollywood precis vad världen behöver. En remake av tonårsklassikern ”Karate Kid” med en gullig A-unge som hjälte regisserad av Hamilton-regissören Harald Zwart låter kanske inte som en helt lysande idé. Det är det inte, men inte heller någon katastrof.

Ungefär precis där första ”Rec” slutar, är var uppföljaren börjar. Ett inte helt tokigt format som kan ge schysst resultat om man trots begränsning i tidsperiod och (som i det här fallet) plats för skådespelet lyckas variera sig ordentligt. Låta uppföljaren tillföra någonting nytt. Det misslyckats man med här.

Akira Kurosawas klassiska ”Yojimbo – Livvakten” är en kombination av samurajaction och film noir med ett knippe underfundig humor på toppen. Den största behållningen av filmen är Toshiro Mifunes insats som den stenhårde samurajen Sanjuro.

När Hollywood nu slänger ut ytterligare en remake litar de helt på att publiken som är genren trogen kommer att lägga pengar på biobiljetter. Att jobba fram ett manus som faktiskt är värt att se, var tydligen för mödosamt.

Två tredjedelar in i filmen kommer jag att tänka på det, ordet som dök upp på videoomslag tillhörande b-filmer och pocketdeckare av motsvarande klass, som jag inte sett på många år men passar bra in som beskrivning på ”Case 39”. Ordet är mysrysare och känns passande för en spännande men harmlös och lite glassig rulle som denna.

Jared Leto tolkar alla tänkbara versioner, och ingen alls av Mr. Nobody i en storslagen exposé över det oräkneliga antalet val som smider våra livsöden. En filosofisk studie i kaosteori med ingredienser som rymdresor, förlorad kärlek och män med minigrisar. Allt på samma gång men inte blir man klokare på slutet.

Verklighetsbaserade dramer är inget exceptionellt i dagens fantasilösa filmtablå men att de handlar om något så vardagligt och lättrelaterat som sorg, föräldraskap och familjerelationer är inte helt vanligt. Australienska ”The Boys Are Back” är kanske ingen större, maffig bioupplevelse men den får ett starkt plus för sin skildring av far-och-son-relationer.

Amerikanerna försöker sig då och då på att återuppfinna Harry Potter. Tidigare i år var det Percy Jackson, och nu ”Trollkarlens lärling”. Men även om de senare kan bjuda på underhållande och effektfyllda äventyr för barn, så lyckas man aldrig komma i närheten av den magi som gör originalet så älskat.

”White Material” är ett drama om krig, död, relationer och kaffe. Isabelle Huppert gör en imponerande rollprestation som den envisa plantageägaren Maria Vial som vägrar vika sig vilka hot hon än utsätts för.

1980-talets förväxlingskomedi med enäggstvillingar i tokiga situationer är i tillbaka i form av svenska sommarfilmen ”Bröderna Karlsson” och i händerna på kompetente Kjell Sundvall blir det faktiskt både roligt och ganska rörande även om de oundvikliga klyschorna faller tungt ibland.

Parodigenren har alltid varit en ojämn genre och är speciellt på bottennivå nu med ”Scary Movie”-genren och dess ruttna, oräkneliga efterföljare. Ironiskt är att skaparna av både genren och dess banbrytande genombrottsfilm varit med och försökt återuppliva stämningen från de filmer de stolt regerade 1980-talet med i just ”Scary Movie”-uppföljarna men misslyckats.

Och nu är då äntligen slutet här, vi ställs inför den sista ridån. Nja, säker kan man förstås inte vara, ingen blir väl förvånad om en tredje omgång utannonserats. Om det här skulle vara det allra sista slutar det åtminstone på någon slags topp. Det är ju bra.