Den senaste filmen i Rovdjursserien är inte mycket till uppföljare utan känns mest som en remake med små skillnader från originalet, bland annat fler sci fi-monster. Både Robert Rodriguez känd som våldsam slasher-regissör, här producent, och Adrien Brody (”Pianisten”) som spelar huvudrollen Royce är stora fan av 1987-originalet med Arnold Schwarzenegger. Det räcker tyvärr inte.
Att Rodriguez har gett rodret till Nimród Antal, som senast regisserade ”Armored”, en film som passerade i det närmsta obemärkt, är minst sagt en chansning. Ännu mer vanskligt var det tydligen att låta två totala gröngölingar skriva manus, och framför allt säger det något om hur mycket vikt man lagt på att få fram kvalitet.
För det är framför allt i manuset det brister här. Karaktärerna följer så tydliga stereotyper att det bara tar några minuter att räkna ut vem som kommer dö först och vem som kommer klara sig längre. Likaså får mycket av dialogen en att himla med ögonen och en del av valen karaktärerna gör är totalt ologiska och blir rent ut sagt fåniga.
Jag hade hoppats att Brody i huvudrollen betydde en aningen mer nyanserad hjälte med lite mer djup och lite färre one-liners. Men den annars mångfasetterade skådespelaren har helt enkelt valt den här rollen av helt andra anledningar. Kanske var det utmaningen att träna upp den mängd muskler han var tvungen att lägga på sig inför jobbet. Att gestalta en intressant karaktär var det i alla fall inte.
Att de gjort honom till långt ifrån en ”good guy” är väl ett försök, men det faller rätt platt och känns faktiskt mer krystat när det kommer från en skådis av hans kaliber än när någon som Arnold gurglar fram sina repliker.
Det finns dock ett par positiva aspekter. Efter att i den andra filmen med Danny Glover ha förflyttat sig till Los Angeles storstadsdjungel är man nu tillbaka i den täta grönskan som känns igen från originalet. Men det är ändå inte samma vildmark de befinner sig i, något som är en kul ”touch”.
Öppningsscenen, där Royce vaknar från medvetslöshet medan han i full fart faller mot marken i en outvecklad fallskärm är också en riktigt bra start, som lyckas höja förväntningarna.
Karaktärerna är också, trots stereotypsvarningen, tacksamt mer utvecklade än i första filmen då man knappt hinner få reda på något om dem innan de börjar dö en efter en. Här har vi bland annat den vidriga brottslingen, den fåordige japanske ”samurajen”, den vänlige ryssen och inte minst tjejen som kan ta vara på sig själv och inte bara är med som ett bihang.
Men som sagt så lider filmen av för mycket förutsägbarhet och ibland ren dumhet, som när en av karaktärerna skadats och gillrats som fälla. Att resten av gänget måste fundera ett tag innan de fattar att något lurt är på gång fungerar som en direkt IQ-sänkare. Och ändå gör filmskaparna en stor grej av ”avslöjandet” genom kamerarörelserna, som om de tror att publiken inte har något alls mellan öronen.
Trots detta blir fansen bjudna på en hel del cool action och gillar man slasher och gore finns här att hämta, precis som i filmerna före. Även om det fanns passager när ”uttråkad” var det ord som låg närmast till hands för mig, så fanns det andra bitar med ett hyggligt mått spänning.
Visst kommer skaparna att få önskad publik och de flesta kommer nog lämna biograferna rätt nöjda, men några höga kritikerbetyg har de inte strävat efter – och några sådana kommer jag inte heller att dela ut.