Parodigenren har alltid varit en ojämn genre och är speciellt på bottennivå nu med ”Scary Movie”-genren och dess ruttna, oräkneliga efterföljare. Ironiskt är att skaparna av både genren och dess banbrytande genombrottsfilm varit med och försökt återuppliva stämningen från de filmer de stolt regerade 1980-talet med i just ”Scary Movie”-uppföljarna men misslyckats.

Och nu är då äntligen slutet här, vi ställs inför den sista ridån. Nja, säker kan man förstås inte vara, ingen blir väl förvånad om en tredje omgång utannonserats. Om det här skulle vara det allra sista slutar det åtminstone på någon slags topp. Det är ju bra.

Förutsägbart, överromantiskt och med ett kärlekspar utan kemi kan inte ”Letters to Juliet” räddas ens av härliga Vanessa Redgrave och otaliga vackra vyer av Toscana.

Stjärnregissören Christopher Nolan tar ett steg tillbaka in i hjärnskrynklar-facket som en gång tog honom dit han är idag, men tar med sig pengarna och stjärnorna från ”The Dark Knight” när han sätter tänderna i sitt storartade drömprojekt, en komplex heist-film i drömmarnas värld. Resultatet är en dröm på alla sätt och vis.

Franska vemodiga kärleksdramer är ingen bristvara och ”Mademoiselle Chambon” är liksom många vacker, välspelad och gripande men tyvärr även väldigt förutsägbar.

Mastodontfilmernas mästare med nästan fyra timmar romantik, dramatik och krig låter som upplagt för gäspningar men ”Borta med vinden” blir aldrig tråkig. Att den är gjord så långt tillbaka som på trettiotalet är ibland svårt att förstå, medan den i vissa avseenden känns väldigt daterad.

När Pixar säger att de gör den tredje ”Toy Story”-filmen för att de har en ny fantastisk historia att berätta – så talar de sanning. Det här är ingen framkrystad uppföljare utan en helt självgående skapelse som innehåller några av de roligaste, mest dramatiska och spännande ögonblicken ur hela trion.

Skvallret i Hollywood menar att Tom Cruise inte längre har tillräckligt med dragningskraft för att lyfta en hel film på samma sätt som han tidigare gjort. Det räcker med att se den här ojämna men stundtals mycket underhållande actiondängan för att inse att det är fel.

Det började med trailern. Det var första gången jag hörde talas om Darren Shans övernaturliga värld och jag tyckte det verkade lovande, kändes som ett ganska tydligt svar på ett annat filmbolags succé med filmatiseringar av vampyrböcker för en tonårspublik, fast bättre. Vilket visade sig vara ett väldigt korrekt antagande – från den onaturligt snygga förtextsekvensen var jag fångad.

Mitt bland alla eländiga romcoms som Hollywood spyr ur sig vid den här tiden på året så är det här lite udda italienska kärleksäventyret en frisk fläkt, mycket tack vare underskattade superaktrisen Tilda Swinton.

En biografisk bit om mig är, att jag under cirka 1.5 år pluggade filmvetenskap i Växjö, och det var under den här tiden som jag först kom i kontakt med ”Rio Bravo”. För det är jag evigt tacksam, ty Howard Hawks vilda västern-skröna är ett av Hollywoods allra mesta mästerverk.

En religiös Mad Max-rulle – så kan man enkelt sammanfatta ”Book of Eli”. Men trots att filmen är snygg på många sätt, får det religiösa budskapet ta för stor plats och även ett par översmöriga scener får mig att himla med ögonen.

I likhet med Colin Nutleys kalkon ”Angel” har den konstiga trailern till ”För kärleken” skapat en ångestliknande pinsam känsla hos biopubliken. Och liksom ”Angel” är själva filmen inte mycket bättre.

Allas vårt gröna träsktroll med vänner är tillbaka för ett, som det heter, ”avslutande kapitel” och visst lyckas man runda av serien med viss värdighet och lyckade skämt även om den popkulturella sagan känns en aning urmjölkad vid den här tiden.

Det här med klassiker. Ibland har de dåligt rykte, man tror att de är klassiker bara för att en samlad filmvetarkår säger att de är det. ”Casablanca” är en klassiker för att den förtjänar det, tro inget annat.

Hetlevrade italienska familjer visar sig fortfarande vara en underhållande färskvara i filmens värld i händerna på turkiske queerregissören Ferzan Ozpetek (”Det turkiska badet”) som levererar en småknäpp, charmig och gripande film i gränslandet mellan valfri Almodovar-film och Robert Altmans ”Gosford Park”.

The Doors har så länge jag kan minnats varit bandet som det aldrig varit riktigt ok att gilla förutom under en kort period i tonåren. De är lite för pretentiösa för att tas på allvar, lite för uttjatade. Därför var det med ett visst mått av skeptiscism jag tog mig an Tom Dicillos dokumentär om bandet.