Gott och ont är alltid ett intressant ämne att porträttera på film, men det blir sällan så bra som när man skildrar den gråzon som uppstår när osympatiska karaktärer visar empati. Det har Luc Besson på ett sällsynt komplext sätt tagit vara på i sin klassiker från 1994 där Jean Reno gjorde sitt livs roll som godhjärtad lönnmördare och Natalie Portman slog igenom med dunder och brak.

”Trassel” saknar det nytänk som förra årets ”Prinsessan och grodan” hade. Men det är ändå en väldigt söt saga som framför allt kommer att älskas av de yngre.

Ett vackert Venedig är hela behållningen av denna ytterst fåniga historia som får en att undra vad som hände med den lovande regissören till ”De andras liv”.

Ett viktigt budskap, en viktig historia att berätta och en viktig stund i Steven Spielbergs magnifika filmkarriär. Den gripande filmen om tysken Oscar Schindler som räddade tusentals judar under förintelsen fortsätter att vara en mycket stark filmupplevelse.

”The Fighter” flyter snyggt mellan drama, komedi och tragedi på ett avslappnat sätt så att man som publik ständigt är med på noterna och kan ta till sig alla de olika nyanserna. Ihop med ett par Oscarsvärdiga skådespelarinsatser är det här en film som har något för alla.

Jag funderade på budgeten. Tänkte att med mer pengar hade man haft råd med dyrare, mer välkända skådespelare, mer promotion, större spridning. Den hade setts av fler. Men hade det blivit en bättre film? Troligtvis inte, ”Unthinkable” blir starkare av att kunna flyga en liten bit under radarn.

Innan Jason, Freddy och andra mordmaskiner började slakta tonåringar i början av 1980-talet så fick slashergenren ett ordentligt genombrott med John Carpenter och hans maskbeklädda psykopat i ”Alla helgons blodiga natt” som än idag sticker ut med en oslagbar scream queen, pulserande musik och oefterhärmlig nerv.

Familjefilmen ”Superbror” är en charmig historia, som får med viktiga ämnen som mobbning och kärlek, samtidigt som den tar upp frågan om vad som är normalt. Berättelsen om de två bröderna Anton och Buller lyckas både beröra och underhålla.

Idén bakom ”Megamind” om gott och ont är trevlig och det är en film som är långt ifrån förutsägbar, men tyvärr är den inte så rolig som den försöker vara.

Fatih Akin är tillbaka och den här gången med en feelgoodfilm med farsartade inslag. Och det är bara att konstatera, han kan mer än att göra tunga dramer. Han kan även roa och sprida glädje. Med ett svängigt soundtrack och snyggt foto tar han oss med på en resa genom Hamburg. En resa som alltid startar eller slutar på restaurangen Soul Kitchen.

”Easy A” försöker vara en nytänkande highschoolrulle. Till viss del lyckas den, men inte helt. Den funkar ändå bra som tidsfördriv för dem som gillar genren, framför allt för att Emma Stone är så otroligt skön huvudrollen.

Kungen av musikalfilmer ger oss lika mycket glädje nu sextio år senare, som den gjorde 1952 när den kom. Det här är en äkta feelgoodfilm med klassiska dans- och sångnummer, som har skrivit in sig i filmhistorien.

Colin Nutley verkar tro att bästa sättet att återuppta sin dalande karriär efter att ha blivit sågad vid fotknölarna är att väcka liv i en gammal 90-talssuccé och hoppas en uppföljare i samma stil gör susen. Riktigt så enkelt är det ju inte – resultatet är gammal skåpmat även om inte lika provocerande dåligt som Nutleys ”Angel”.

Vad syftet med att göra en uppföljare till en 28 år gammal sciencefictionrulle som floppade på bio är kan man undra men nu har i alla fall ”Tron” – som fått något slags kultrykte på senare år – fått en minst sagt fristående fortsättning. Det är snyggt och effektfullt men likväl tråkigt och stämningslöst.

Vi har alla en galen sida i oss och det tar regissören Milos Forman väl till vara på i detta starka drama som blivit en modern klassiker. Trots en del brister finns här några av de mest välgjorda stunder som fångats på film. Att inte uppskatta dessa är att vara riktig koko.

Den tredje Narnia-filmen lyckas utan vidare med den i och för sig ganska simpla bedriften att vara bättre än sin föregångare, utan att för den sakens skull bli fullt lika underhållande som ”Häxan och Lejonet”. Bred, oförarglig familjeunderhållning i lagom tempo, lagom längd och med lagom otäcka inslag.

Aronofsky är sina fans trogna och levererar med den psykologiska thrillern ”Black Swan” ytterligare ett knytnävsslag i magen. Var beredd på att känna obehag på precis rätt sätt.