Likt en huvudled delar David Lynchs moderna klassiker in filmupplevelsen i två körfält. Man antingen älskar eller hatar den, förstår eller blir förbryllad, ser den igen och igen eller stänger av efter tio minuter. Men ingen glömmer den och kan man bara se igenom alla rökiga och rödklädda rum och förbi blå askar är det en synnerligen gripande historia om en Hollywooddröm som slutade i en tragedi.

”Winter’s Bone” är en riktigt spännande thriller med både regi, manus och skådespel som imponerar. När jag satte mig i biosalongen hade jag ingen aning om att jag var på väg att se vad som troligen är en av årets bästa filmer.

”Going the Distance” är en välskriven komedi om kärlek och relationer med ett par riktigt roliga scener.

”Prinsessan Lillifee” är milt uttryckt ett outhärdligt, irriterande och intelligensbefriat försök till barnfilm. Baserad på en populär barnbok lär den få stackars småbarnsföräldrar att strömma till biograferna och visst kan den uppskattas av fortfarande blöjbärande småttingar men andra bör hålla sig borta.

Det långsamma familjedramat om en hemmafru som försöker bryta sig loss från sina bojor är välspelat men saknar charm och driv. Tyvärr blir ”Pussel” snarare en lång gäspning och det känns som att filmen aldrig tar slut.

Tomas Alfredson har öppnat nya dörrar för svensk skräckfilm till våra biosalonger och låtit de rätta komma in. Däribland hans fotograf Hoyte Van Hoytema som i Kristian Petris nya kusliga thriller ”Ond Tro” snyggt skildrar ett svenskt filmmörker som inte kommer från baksidan av en skämskudde.

Det börjar med onödigt våld och otäck död, fortsätter likadant, i en historia om hämnd för en man som har förlorat allt, en lågmäld sak med brister som träffar rätt avsevärt oftare än fel.

Judd Apatow har de senaste åren med hjälp av skådespelare som bl.a. Paul Rudd och Steve Carrell hyllat nörden/idioten med flera framgångsrika resultat. Nu möts Rudd och Carrell i en typisk ”buddy comedy” av ”The Cable Guy” men är tyvärr rejält typecastade och tvingas dessutom jobba med ett klent manus.

Zhang Yimou inte bara skapar ett färgsprakande epos, han äger hela kampsportsgenren med denna historiska fullträff. Med filmkonstens allra vackraste färgpalett visar han att stil ibland kan både vara och förstärka innehållet.

”Scott Pilgrim vs the World” liknar inget annat jag sett på bio. Som om fightscener och effekter i dataspelsmiljö inte vore nog har man ramat in det hela med rapp indiehumor som Michael Cera-fans kommer att känna igen.

Detta är en film som behandlar ett handikapp utan vidare värdighet. Den verkar aspirera till att borsta bort stereotyper och fördomsfulla synsätt men lyckas i slutänden mer eller mindre bara att förstärka dem.

Jag är väldigt förtjust i Romeros originaltrilogi och tyckte att 2005 års ”Land of the Dead” var en rejält bättre film väntat. Så förväntningarna på ”Survival of the Dead” var, trots den på sin höjd dugliga som kom emellan, ganska höga. Sorgligt att behöva berätta, det här är ett fall där dylika förväntningar inte infrias.

Den mörka fängelsefilmen ”R” är oerhört välspelad och den sätter stämningen direkt med ångestladdad musik och gråbrunt ljus. Förvänta er dock inget framtidshopp i det här danska dramat.

Joanna Rubin Drangers mörka, men samtidigt humoristiska bok ”Fröken Märkvärdig & Karriären” har nu blivit animerad film. Och överföringen från bok till vita duken fungerar alldeles utmärkt. Förhoppningsvis kan ännu fler nu upptäcka den ångestladdade fröken Märkvärdig som man inte kan låta bli att tycka om.

Filmer baserade på verkliga händelser är alltid intressanta med lider ofta av samma problem – det faktum att verkligheten sällan är tillräckligt spännande för att hålla för en långfilm. Och när dessutom Hollywood får uppdraget att skildra hur en kinesisk pojke blir dansstjärna i Texas blir det lätt såsigt och USA-patriotiskt (även om det är en australiensk produktion).

Sorry ”Twilight”-Jacob, du lär ha tusentals småflickor som beundrare men bland varulvsfansen ligger du i lä. John Landis (med sin första film efter genombrottet med ”Blues Brothers”) vet hur man levererar en hårig best med en klockren kombination av blod och humor.

Alexandre Aja har skapat en helt galen film som är både chockerande och rolig. Den är fylld av referenser, blod och bröst. En värdig uppdatering av kultklassikern från 1978 med andra ord!