Zack Snyder (”Watchmen”) är kanske inte mest motiverade regissörsvalet till en animerad barnfilm och tyvärr visar det sig stämma. Det här målgruppslösa 3D-äventyret om uggleriken och deras ädla krig är tekniskt komplett och snyggare förpackat än storyn förtjänar, men i slutändan för våldsam för små barn och lite för barnslig för den äldre publiken.

”Till havet” ger oss sagolika naturbilder från ett fiskeparadis i Mexiko som verkar nästan overkligt. Filmen hyllar havet och människorna som lever av det, men huvudkaraktärerna glöms bort i denna naturorgie och många frågor lämnas obesvarade.

”I ondskans tjänst” är en fängslande skildring av en mans uppgång och fall i Tyskland under andra världskriget. Karaktärerna är intressanta och berättelsen medryckande även om de tyska nazisterna är som hämtade från vilken andra världskriget-film som helst. Det här är en stark film, men med vissa brister.

När Sofia Coppola släpper sin fjärde film är förväntningarna skyhöga och faktum är att filmen redan hyllats och vunnit pris i Venedig. Men synar man filmen är den lite väl lik andra indiefilmer på samma tema och lever möjligtvis på sin smått överskattade regissör. Men dålig är den absolut inte, och sevärd för de som uppskattar Coppolas stil.

”Till det som är vackert” vågar friskt och vinner mycket. Den höga ambitionsnivån och det faktum att klassisk musik är en stor del av handlingen kommer förhoppningsvis att locka, och inte skrämma bort, en välförtjänt publik.

Dokumentärfilmen ”Facing Genocide – Khieu Samphan and Pol Pot” lyckas vara gripande, informativ och laddad med känslor samtidigt som den ger en historisk bild av Kambodja under Röda Khmerernas tid vid makten mellan 1975-79. Och i centrum av allt detta kretsar en av dess ledare, Khieu Samphan. Ett synnerligen lyckat recept för en film är det helt klart.

”Fönstret åt gården” är ett av Hitchcocks främsta verk med en briljant James Stewart i huvudrollen och dessutom en av mina favoritfilmer. Att se den är en njutning från första stund till sista.

En intim och välgjord inblick i historien bakom Yves Saint Laurent. Intressant, men kanske mest sevärd för modeintresserade.

När Robert Rodriguez och Quentin Tarantino släppte sitt gemensamma ”Grindhouse”-projekt, medföljde som bekant några fejkade trailers, skapade för skojs skull av flera olika regissörer, för att skapa en komplett grindhousekänsla såsom den upplevdes på drive-in-biografer i USA när det begav sig. ”Machete”, signerad Robert Rodriguez själv, var en av de populäraste och tidigt skallade ropen för att den skulle bli film. Rodriguez lyssnade. Vilket är glädjande, även om jag önskar han hade följt klassiskt grindhouse mer troget.

”En sorts kärlek” är något så ovanligt som en holländsk storfilm baserad på en bästsäljare från samma land. Filmen tar upp ämnen som äktenskapslöften, otrohet och cancer med stor dramatik och visst blir man berörd. Dessvärre tvingas man sympatisera med en ganska odräglig huvudkaraktär.

Här är den, filmen där Kevin Smith för första gången regisserar någon annans manus. Det är kul att han testar någonting nytt, utmanar sig själv, men jag skulle önska att han hade valt ett bättre ställe att börja på.

Balans ska återställas till en fantasivärld där tillvaron går ut på att manipulera eld, vatten, luft, och jord i överkoreograferade slagsmål. Barnet som ska göra det har obegripliga tatueringar i pannan. 3D-glasögonen matchade min frisyr ganska bra, sedan gick det utför.

En utmanande historia om ensamhet, relationer och hur tomt livet kan kännas när man aldrig lär känna sina föräldrar eller sitt barn. Riktigt bra skådespel och ett intressant manus hade blivit ännu bättre med en starkare regissör.

Danny Boyles knarkiga mardröm står sig lika stark i dag som vid premiären 1996. Med en helt fantastisk ensemble, enormt soundtrack och coolt bildspråk hittar regissören den perfekta balansen mellan ett starkt budskap och en generationsfilm som definierade 1990-talet.

Den irländska kuststaden Cobh står som regngrå fond till detta okonventionella drama om en ensamstående tvåbarnsfar som väcks av spöken om natten och hemsöks av minnen från sin framlidna hustru. En kusligt välspelad filmupplevelse om gengångare och om att gå vidare.

Vissa teman och historier, särskilt verklighetsbaserade sådana, mjölkas ut till det olidliga i film efter film tills man får en yrselframkallande känsla av deja vu. Vissa berättelser, öden och tragedier tåls dock att målas upp om och om igen, för att det aldrig helt går att förstå eller sätta sig in i det som skedde. När Andra världskriget skildras ur fransmännens och deras barns perspektiv är det en både sorglig och vacker kamp man får uppleva.

Jennifer Aniston, sperma och Jason Bateman är de tre huvudingredienserna i en romantisk komedi om en ensamstående mamma som beslutar sig för att ta ödet i egna händer.