”Igelkotten” är baserad på den hyllade franska romanen ”Igelkottens elegans”. Elegans är också ett passande ord för den här lilla fina filmen som tyvärr och typiskt nog inte kommer få den spridning den förtjänar. Jag har en känsla av att den skulle kunna göra världen till en aningen bättre plats.

Medelålders män gör saker tillsammans för att slippa känna sig gamla. De blir ”Män som simmar”, konstsimlaget som går från att vara några man skrattar åt till att tävla i VM. Dokumentärfilmen om dem bjuder på rörande berättelser, skratt och charm, men är något ojämn och skulle ha tjänat på ett tydligare fokus.

Det femte samarbetet mellan Tony Scott och Denzel Washington är en habil actionhistoria som inte på något sätt skriver filmhistoria men levererar hygglig spänning för stunden.

Alla kan melodislingan man nynnar när man vill skrämma någon ur vattnet. Några enkla toner som kommit att representera ett av världens mest kända och fruktade rovdjur. Och den 35 år gamla filmen som gjorde hajar till den okända mördarfisk den idag kallas håller fortfarande, inte bara som rysare utan som det mästerverk den är.

Naket och ärligt utlovades. Det blev det också, dessutom med naturkraften Hans-Erik Dyvik Husby i titelrollen. Cornelis Wreeswijk tumultartade liv och karriär skildras kärleksfullt men autentiskt i en film som blir omedelbar kanon, både för oss som kan stora delar av hans historia, och för dem som någon gång har hört ”Brev från kolonien” på en studentskiva.

Tio år och otaliga hjärnskakningar och moraldebatter senare rullar Jackass-tåget vidare. Brukar man lösa biljett på det tåget så blir man inte besviken. Man bör inte heller vara för mätt innan.

Prästen, tillika prästsonen Henrik beger sig till en norrländsk vinterby för att reda ut detaljerna kring sin faders död och konfrontera sina mardrömmar. Läskigt blir det, mestadels på rätt sätt.

Den klassiska dumskallekomedin har de senaste åren fått ett rejält uppsving tack vare Judd Apatows nördfilmer och fjolårets megasuccé ”Baksmällan”. Nu är skaparna och en av stjärnorna från den sistnämnda tillbaka med en roadtrip/buddy-film med nog knasiga skämts, galna stunts och fräcka oneliners för att underhålla valfri trettonåring en regnig höstdag. Men visst har man sett mycket av det förut?

Att Bushregeringens åtta år vid makten lämnade efter sig ett oläkt sår i det amerikanska folkets medvetande står klart efter de senaste årens allt mer politiska filmer som spottats ur från både indiefilmare och drömfabriken i Hollywood. Nu har turen kommit till “Plamegate”, den politiska skandal som i kölvattnet på USA:s invasion av Irak kom att skaka om Bushregeringen in i dess innersta krets.

I en tid då Steven Spielberg börjat livnära sig på livlösa, pretentiösa kalkoner är det givande att blicka tillbaka på filmerna från hans storhetstid, 1970- och 80-talet och färska upp minnet. Och denna, hans första äventyr med Indiana Jones är tveklöst en av hans bästa med så mycket action, effekter och humor dagens storfilmer bara kan drömma om.

Sjunde filmen i en oändlig serie gör inte några som helst försök till att återskapa den kvalitet originalet besatte, men hakar inte oväntat på 3D-trenden i ett desperat försök att höja biljettintäkterna. Tyvärr är den istället för den adrenalininjektion i serien den vill vara snarare en bekräftelse hur död och sopsorteringsbar ”Saw”-filmerna numera är.

Ta med dig näsduken till biografen för den norska filmen ”Vegas” går inte att värja sig mot, utan den griper tag direkt och släpper inte taget. Det här är en av årets starkaste filmer med ett gäng unga och imponerande skådespelare.

Kopia – absolut. Men Matt Reeves lyckas återskapa både stämningen och den sköra relationen från ”Låt den rätte komma in” utan att Hollywoodifiera alltför mycket. ”Let Me In” är aningen onödig men fungerar som påminnelse om en otroligt vacker historia.

”Äpplet och masken” är en söt äventyrsfilm med träffsäkra röstskildringar av bland annat Pia Johansson och Claes Malmberg. Det klassiska temat, att det viktiga är att vara snäll mot sina vänner, är inte på något sätt originellt, men vi får ändå en lagom underhållande berättelse som många barn säkert kan uppskatta.

I en tid där de flesta barnfilmer är antingen modernt självironiska med vuxenhumor eller fyllda av intelligensbefriad slapstick och specialeffekter så är det positivt överraskande med en barnfilm som sätter barnen och deras fantasi i första hand. ”Sammys äventyr” är en traditionell, gammaldags fabel med både humor, spänning, moral och budskap för de minsta.

Det som var i hetaste laget 1959 känns i dag lika sexigt som en naken tå, men Billy Wilders klassiska film är fortfarande ett riktigt glädjepiller. Trion Lemmon, Curtis och Monroe är dessutom ett ypperligt sällskap på den galna resan som filmen tar.

Den oundvikliga uppföljaren till fjolårets skräcksuccé har äntligen kommit och lyckligtvis har man hållit sig inom samma revir och samtidigt lyckats utveckla storyn som liksom i originalet varken är filmens poäng eller huvudattraktion. Många lär, också liksom på originalet, kräkas på amatörskådespelare, ””Blair Witch Project”-liknande handkamera och frustrerande långsamt tempo men läskig är den trots allt.