Sent 90-tal, eller möjligen tidigt 2000-tal innan den nosade sig till mig, förgyllde Chris Morris min värld med ”Brass Eye”, en fejkdokumentär humorserie som satiriserade undersökande journalistikprogram som har sina svenska motsvarigheter i exempelvis ”Striptease” och ”Uppdrag Granskning”. ”Four Lions” är hans första långfilm och som ett fan av Morris vågade satir och utmanande humor blev jag inte besviken.

Lite oväntat lyckades Stanley Kubrick med konststycket att göra den bästa filmatiseringen av en Stephen King-rysare. De blodröda korridorerna, den iskalla labyrinten och Jack Nicholsons vansinniga leende är lika skrämmande i dag som 1980.

”This is England ’86” är en uppföljare som är lika stark som originalet och som låter oss lära känna karaktärerna ännu bättre. Här finns scener så hemska att man vill lämna biografen, men vi bjuds också på varm humor och gapskratt.

Det finns få saker som kan orsaka sådana känslostormar som science fiction och dess lojala fans. Den här dokumentären fokuserar sig på ”Star Wars”-serien, dess skapare George Lucas och hur han lyckades vända de fanatiker som avgudade hans verk emot honom. Det är smått bisarrt, smått skrämmande men samtidigt mycket underhållande och ett måste för filmälskare.

Det är ambitiöst av Gareth Edwards att nästan helt själv få fram den här annorlunda alien-rullen. Men framför allt vad gäller storyn, mängden ”plot holes” och hur karaktärerna framställs hade han tjänat mycket på att involvera andra.

Osannolike Howard Marks liv skildras med fart och med friskt humör, oftast på bekostnad av nyansering i karaktärsportätten. Anspråkslöst, ytligt och nästan helt utan smärtpunkter kompenseras inte ens av Chloe Sevigny.

21-årige Xavier Dolan har lyckats igen. ”Hjärtslag” är en njutning för ögat, men ger också en fin inblick i några unga människors jakt på kärlek och svartsjukan som det leder till. Kvicka replikskiften blandas med allvar och snyggt foto.

Samtidigt som ”Pensionärsjävlar” går på TV så kommer lägligt nog en actionfilm med äldre, avdankade agenter som utan problem hanterar både knytnävar och skjutvapen långt efter pensionsåldern. Idén är kul, tempot högt och castingen idealisk men även om det är fantastiskt att se Helen Mirren skjuta med k-pist i aftonklänning så ebbar den fyndiga humorn snabbt ut i tjatiga explosioner och pangpangscener.

Tarantinos andra film definierade inte bara honom själv som regissör, den introducerade filmbegrepp för världen som 16 år senare har blivit en del av det vi väntar oss att se på vita duken.

Det är med bitterljuv känsla man ser den näst sista delen av Harry Potters oktalogi. En känsla som möjligtvis solkas av vetskapen att det snart är över. För det tycks som att även de mest cyniska filmstropparna fallit till föga för den naiva charm som är JK Rowlings livsverk.

”127 timmar” är en nervig nagelbitare som lämnar besökaren alldeles matt. Danny Boyle har verkligen levt upp till förväntningarna och levererar på alla plan.