Ken Loach, den brittiske socialrealismens filmmästare, sätter klorna i Irakkriget och dess konsekvenser när han skildrar en frustrerad och mentalt ärrad soldats sökande efter sanning och hämnd. Adrenalinet pumpar och svetten rinner men de gripande känslorna uteblir dessvärre.

Det ligger i tiden att inte gilla M. Night Shyamalan. För varje film sedan 2004 års ”Unbreakable” har glåporden haglat allt tätare och den en gång så hyllade regissören har fått se sitt anseende monteras ned bit för bit.

”Hostel”-skaparen Eli Roth skakar liv i subgenren av ”Exorcisten” – en film som efterapats otaliga gånger utanframgång – med oväntat lyckat resultat. I samma dokumentäranda som ”Paranormal Activity” har man skapat en kuslig, effektiv liten independentrysare som inte lär uppnå samma kultstatus som sin föregångare men ger definitivt några sköna kalla kårar för stunden.

”Upperdog” vill väldigt mycket, och lämnar ingenting att önska vad gäller rollbesättning eller regi. Tråkigt nog är manuset både överbelastat och forcerat på samma gång. Och principen för ett ostadigt korthus gäller tyvärr på norska också.

Jag hade fått för mig att ”Gudar och människor” var en dokumentär. Det stämde föga. Dock finns det spår av sanning i tron, ty historien är baserad på verkliga händelser, är filmad på ett närmast dokumentärt vis och realismen är, precis som dramatiken, stark.

Alejandro González Iñárritus första spansktalande film sedan ”Älskade hundar” är en kraftfull uppvisning i skådespeleri av Javier Bardem, men också en originell, skoningslös och lite vildvuxen historia som står sig väl på egna ben. Snyftvarning utfärdas.

Äpplet faller inte långt från trädet heter det. Och samma sak gäller uppenbarligen talang i Ridley Scotts familj när Junior gör ett träffsäkert gripande drama med en puttrande dos humor och en viss ”Twilight”-stjärna i en imponerande rollprestation.

I kölvattnet efter succén med ”Patrik 1,5” kommer något så ovanligt som en gaypolitisk romcom med svensk films outtröttlige situationskomedistjärna Björn Kjellman i huvudrollen. Tyvärr är den varken så vass, rolig eller romantisk som regissören Tova Magnusson vill att den ska vara.