Det känns ofta smått självbelåtet och billigt när skådespelare gör ironiska tolkningar av sig själva men när brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva – två tragiska wannabees med extrema bekräftelsebehov – i en intim, dialogbaserad roadtrip blir det både roligt, intressant och insiktsfullt.

Ännu ett år och ännu en film med lika deppigt tema som titel. ”Medan åren går” är ett intetsägande drama där britten Mike Leigh med tekoppen i högsta hugg drar ner sin publik i ett mörkgrått töcken av depression. Vad som mest påminner om en seg TV-film står för årets mest meningslösa drama, den om ingenting.

”Shanghai” för tankarna till filmer som ”Casablanca” och ”Havana”, men trots att Mikael Håfströms andra världskrigsfilm har rätt attribut och innehåll, så blir det för snårigt för att vi riktigt ska engagera oss i karaktärerna och berättelsen. John Cusack i huvudrollen är dock bra, som alltid.

Blodiga familjeangelägenheter mycket långt ifrån ”Doktorn kan komma”. Australiensiska ”Animal Kingdom” ligger närmre Dennis Lehane än ”Crocodile Dundee”, men är en brännande smärtsam kriminalhistoria med ett trovärdigt och självständigt uttryck.

Ibland får man till det på första försöket, och att ha en av hemlandets största stjärnor i huvudrollen gör knappast saken bättre. Romain Gavres regidebuterar med ”Vår dag skall komma”, en bisarr, färgstark och ohämmad studie i utanförskap och identitetskris med den fantastiske Vincent Cassel i ledande roll.

Fängelseskildringar av ungdomar på glid är sällan upplyftande och inte gör det här rumänska dramat något större undantag men däremot får vi ett sympatiskt, minnesvärt porträtt av en tragisk ung man vars omständigheter och otur förvandlar honom till en våldsam kriminell trots goda värderingar och en stark kärlek till familjen.

Ett Youtube-fenomen är upphovet till Sveriges Cannesbidrag 2010. ”Sound of Noise” är en originell historia med både själ och hjärta men som tyvärr saknar attityden för att bli riktigt bra.

Med både story (man konkurrerar med flickvännens knäppa son) och stjärnor (John C. Reilly och Jonah Hill) som en typisk amerikansk slapstickrulle så överraskar ”Cyrus” med att vara en fin, ganska lågmäld dramakomedi – därmed inte sagt att den på något sätt är revolutionerande filmskapande.

När en pappa dör tror dottern i huset att hans ande lever vidare i det stora trädet bredvid deras hus. Hur absurt den än kan tyckas, lyckas hon inte bara övertyga sin familj utan även oss i publiken i detta varma och sorgliga familjedrama.