Regissören med förmågan att plocka fram det allra dummaste i Will Ferrells uppenbarelse, med filmer som ”Anchorman” och ”Talladega Nights”, är tillbaka med ett snedvridet polisgrepp på Buddy cop-genren. Vissa skämt hade kanske överlevt bättre i SNL-formatet men i rätt sällskap rätt humör är ”The Other Guys” brottsligt underhållande.

Filtdocksversionerna av Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken ger sig ut på kometjakt i en restaurerad Mumindal från polskt sjuttiotal. De flesta känslolägena ryms i en film som helst förutsätter att man har bott där tidigare.

Sergio Leones mästerverk i westerngenren är fortfarande oöverträffad. Här finns några av de vackraste bilderna i svettig ökenmiljö, den kanske bästa filmmusiken signerad Morricone, och de coolaste pickadolluppgörelserna någonsin. Men det är också en oerhört mänsklig historia som skildrar ett krig där ingen är vinnare och relationer som aldrig kan bli annat än brustna.

”Lyckan, kärleken och meningen med livet” är ingen film – det är en resa. Så beroende på var du befinner dig i livet kommer den antingen att ge dig massor eller inget. För mig är den både irriterande, vemodig och inspirerande – precis som livet.

Att se ”Oceans” på bio var en riktig upplevelse. Om du drömt om att simma med delfiner, fiskstim, maneter eller vithajar så är det här en film du inte får missa.

Susanne Biers nya film ”Hämnden” behandlar våldets onda spiral från brutal kvinnomisshandel i afrikanska flyktingläger eller skolgårdens mobbing i en dansk småstad. Som i Biers tidigare filmer behandlas tunga ämnen ur ett vardagligt perspektiv men inte helt utan klichéer.

I skuggan av sommarens tecknade storfilmer ”Shrek 4” och ”Toy Story 3” kommer en anonym, liten pärla som kanske inte med någon större sannolikhet kommer yngla av sig fem uppföljare men är tillräckligt myskul och rar för att göra den sevärd.

När en film vinner Guldbjörnen för bästa film i Berlin skulle man kunna tro att man har en lovande filmupplevelse framför sig. Tyvärr visade sig ”Honung” vara en mycket trögflytande historia.

Nuförtiden är science fictionskräck en smått döende genre förpassad till DVD-träsket men på 1980-talet skördade den stora framgångar, mycket tack vare ”Alien” och dess många kopior och uppföljare. En av de bättre filmerna som höjde sig långt över den oftast ganska låga B-filmsgränsen var John Carpenters ”The Thing”, en film som både skälldes ut av kritikerna och kultförklarades av fans.

”The Social Network” har inte bara ett rappt humoristiskt manus, övertygande regi och en fantastisk cast – bara det faktum att den tar sig an Facebookrevolutionen och gör det till en spännande historia om vänskap och svek gör den till en självklar kultrulle.

När man vet att det är en mockumentär kan man inte annat än beundra Joaquin Phoenix skådespelartalang och uthållighet. Men även om det inte är hans totala undergång vi bevittnar, så är det ett tveksamt karriärval. För trots att projektet är intressant är det aningen överdrivet och många har redan tröttnat på turerna kring den bråkiga ”ex”-skådisen och bestämt att de inte bryr sig.

En film om könsmaktsordningen i högstadiet låter tyngre än tyngst men trots det allvarliga ämnet lyckas Peter Schildt få in humor i sin tonårsberättelse. En del av charmen från hans tidigare TV-serier saknas dock.

”Tusen och en natt (jävla sköna män)” är Fatemeh Goshehs och Isa Vandis senaste dokumentär. Den beskriver kärlek och presenterar den på ett annorlunda och ärligt sätt som jag tidigare inte skådat. Trots mina delade åsikter angående filmen så måste jag säga att den tillför något nytt till bioduken.

Osökt förs mina tankar till Neil Gaimans klassiska serietidning ”Sandman”, specifikt ett kapitel döpt till ”24 Hours”. I det numret blir en grupp främlingar på ett matställe terroriserade av ett övernaturligt väsen och, ja, ungefär där slutar väl likheterna gällande såväl historien som kvalitén.

Solstänkta franska kullar, sena heta nätter med en flaska vin och en förbjuden kärlek är några av ingredienserna i ”En sydfransk affär”. Men trots att det klassiska upplägget doftar tantporr känns tonen, skådespeleriet och romansen rakt igenom äkta.

Oliver Stones klassiker om en ung börsmäklares uppgång och fall kompenserar för ett hyfsat banalt manus med en Michael Douglas i sitt livs form. Ett par odödliga scener kämpar om utrymmet med moralpredikningar, tidstypisk åttiotalsestetik och Daryl Hannas hatt.

Med ”Himlen är oskyldigt blå” ger Hannes Holm oss en filmjuvel som framkallar både leenden och tårar i ögonvrån. Till sin hjälp har han skådespelare i högform och en stark och fin berättelse som kan bli en framtida klassiker.