Med minnet av dykarparet som blev kvarglömda till havs, omgivna av hajar i ”Open Water” i bakhuvudet gör klaustrofobiker nog rätt i att spara på nagelbanden och undvika att ge sig in i än om möjligt ännu mer låst situation. För er andra som väljer att bli levande begravda med en lastbilschaffis som inte gått överlevnadskurs hos Uma Thurmans Kiddo från ”Kill Bill” väntar 90 minuter i biomörkret ni sent kommer glömma.

I det fjärde återbesöket till Paul W.S. Andersons zombiedystopi fortsätter kampen mot det ondskefulla Umbrella Corporation i snygg och actionspäckad stil. Helt utan stil fortsätter också kampen mot ett icke-närvarande manus.

Som de flesta insett så går vampyrfilmen en långsam, tragisk död till mötes i form av hypade TV-serier och blodfattiga tonårsfilmer. Den udda rockmusikalen ”Suck” är kanske ingen ny ”Dracula” – eller ”Rocky Horror Picture Show” för den delen heller – men är man ute efter en befriande opretentiös kombination av indiemusik och vampyrsplatter så är den klart godkänd.

Den här filmen lär ha svårt att hitta sin publik eftersom den blandar humor anpassad för 3-åringar med anspelningar på tonårsfilmer och över det har de smetat ut en övertydlig sensmoral. Nej, talande hundar är inte alls särskilt roliga så man måste nog vara en rejäl hundälskare för att stå ut med ”Marmaduke”.

Jag vill minnas en hel del surr om Oscars när ”The Messenger” hade premiär i sitt hemland, även utöver de två guldgubbar (bästa manliga biroll för Woody Harrelson och bästa manus) den nominerades till. Vad hände här? Direkt till DVD. Sorgligt öde för ett drama som förtjänar mer, mycket mer.

Två mammor, två barn och en spermadonator är upplägget i ”The Kids Are All Right”. En sällsynt underhållande, varm och ärlig film om konventionella problem i en okonventionell familj som vädrar in välbehövlig frisk luft i en genre där kärnfamiljen allt för länge framställts som den enda sanna läran.

Likt en huvudled delar David Lynchs moderna klassiker in filmupplevelsen i två körfält. Man antingen älskar eller hatar den, förstår eller blir förbryllad, ser den igen och igen eller stänger av efter tio minuter. Men ingen glömmer den och kan man bara se igenom alla rökiga och rödklädda rum och förbi blå askar är det en synnerligen gripande historia om en Hollywooddröm som slutade i en tragedi.

”Winter’s Bone” är en riktigt spännande thriller med både regi, manus och skådespel som imponerar. När jag satte mig i biosalongen hade jag ingen aning om att jag var på väg att se vad som troligen är en av årets bästa filmer.

”Going the Distance” är en välskriven komedi om kärlek och relationer med ett par riktigt roliga scener.

”Prinsessan Lillifee” är milt uttryckt ett outhärdligt, irriterande och intelligensbefriat försök till barnfilm. Baserad på en populär barnbok lär den få stackars småbarnsföräldrar att strömma till biograferna och visst kan den uppskattas av fortfarande blöjbärande småttingar men andra bör hålla sig borta.

Det långsamma familjedramat om en hemmafru som försöker bryta sig loss från sina bojor är välspelat men saknar charm och driv. Tyvärr blir ”Pussel” snarare en lång gäspning och det känns som att filmen aldrig tar slut.

Tomas Alfredson har öppnat nya dörrar för svensk skräckfilm till våra biosalonger och låtit de rätta komma in. Däribland hans fotograf Hoyte Van Hoytema som i Kristian Petris nya kusliga thriller ”Ond Tro” snyggt skildrar ett svenskt filmmörker som inte kommer från baksidan av en skämskudde.

Det börjar med onödigt våld och otäck död, fortsätter likadant, i en historia om hämnd för en man som har förlorat allt, en lågmäld sak med brister som träffar rätt avsevärt oftare än fel.

Judd Apatow har de senaste åren med hjälp av skådespelare som bl.a. Paul Rudd och Steve Carrell hyllat nörden/idioten med flera framgångsrika resultat. Nu möts Rudd och Carrell i en typisk ”buddy comedy” av ”The Cable Guy” men är tyvärr rejält typecastade och tvingas dessutom jobba med ett klent manus.

Zhang Yimou inte bara skapar ett färgsprakande epos, han äger hela kampsportsgenren med denna historiska fullträff. Med filmkonstens allra vackraste färgpalett visar han att stil ibland kan både vara och förstärka innehållet.

”Scott Pilgrim vs the World” liknar inget annat jag sett på bio. Som om fightscener och effekter i dataspelsmiljö inte vore nog har man ramat in det hela med rapp indiehumor som Michael Cera-fans kommer att känna igen.

Detta är en film som behandlar ett handikapp utan vidare värdighet. Den verkar aspirera till att borsta bort stereotyper och fördomsfulla synsätt men lyckas i slutänden mer eller mindre bara att förstärka dem.