Jag är väldigt förtjust i Romeros originaltrilogi och tyckte att 2005 års ”Land of the Dead” var en rejält bättre film väntat. Så förväntningarna på ”Survival of the Dead” var, trots den på sin höjd dugliga som kom emellan, ganska höga. Sorgligt att behöva berätta, det här är ett fall där dylika förväntningar inte infrias.

Den mörka fängelsefilmen ”R” är oerhört välspelad och den sätter stämningen direkt med ångestladdad musik och gråbrunt ljus. Förvänta er dock inget framtidshopp i det här danska dramat.

Joanna Rubin Drangers mörka, men samtidigt humoristiska bok ”Fröken Märkvärdig & Karriären” har nu blivit animerad film. Och överföringen från bok till vita duken fungerar alldeles utmärkt. Förhoppningsvis kan ännu fler nu upptäcka den ångestladdade fröken Märkvärdig som man inte kan låta bli att tycka om.

Filmer baserade på verkliga händelser är alltid intressanta med lider ofta av samma problem – det faktum att verkligheten sällan är tillräckligt spännande för att hålla för en långfilm. Och när dessutom Hollywood får uppdraget att skildra hur en kinesisk pojke blir dansstjärna i Texas blir det lätt såsigt och USA-patriotiskt (även om det är en australiensk produktion).

Sorry ”Twilight”-Jacob, du lär ha tusentals småflickor som beundrare men bland varulvsfansen ligger du i lä. John Landis (med sin första film efter genombrottet med ”Blues Brothers”) vet hur man levererar en hårig best med en klockren kombination av blod och humor.

Alexandre Aja har skapat en helt galen film som är både chockerande och rolig. Den är fylld av referenser, blod och bröst. En värdig uppdatering av kultklassikern från 1978 med andra ord!

Pensionssugna yrkesmördare är inget nytt på vita duken men när ”Control”-regissören Anton Corbijn gör film på Martin Booths gamla roman ”A Very Private Gentleman” blir det både intressant, snyggt och gripande.

Det sorgliga med remakes är inte att de existerar, utan att de nästan uteslutande görs på filmer som var lyckade redan första gången, när det vore så mycket intressantare att hitta dåliga filmer med bra idéer och göra något vettigt av dem. Naturligtvis finns det undantag till regeln och det är här ”The Crazies” kommer in.

Sällan har en dokumentär blivit lika uppmärksammad i Danmark som Janus Metzs ”Armadillo”. Hundratals tidningsartiklar har skrivits om filmen, danska politiker har diskuterat den och på Cannes Critics Week vann den Grand Prix.

Fem år efter franske mästaren Jean-Pierre Jeunets senaste fullträff (”En långvarig förlovning”) är han äntligen tillbaka med en ny, udda och knäpp film. Och visst är det lika svårt att värja sig mot hans charmiga, väldigt egna stil som alltid.

Bröderna Coens skruvade bowlingkomedi fungerar fortfarande som ett rejält glädjepiller som får mig att allt som oftast brista ut i gapskratt med sin sjuka humor. Karaktärerna och det genialiska manuset är det som håller uppe filmen på sin höga nivå.

Judd Apatows fabrik fortsätter spotta ur sig grabbiga crazykomedier och den senaste är en spinoff på charmiga ”Dumpad” där brittiske komikern Russell Brand spelade den utflippade slemmiga rocksångaren Aldous Snow. Nu har han fått sin egen film där han får sällskap av Jonah Hill som hunsad skivbolagsarbetare.

Om du vill ha sex-, prutt- och tuttskämt uppblandat med smöriga familjerelationer är det här definitivt filmen för dig. Själv har jag svårt att förstå hur någon kan göra en film utan att anstränga sig mer än så här.

En parodi behöver inte uppnå mycket, men den måste i alla fall vara antingen kul eller smart. ”Vampyrers suger” är varken eller. Kanske kan dock några av de mest inbitna ”Twilight”-hatarna njuta av hur filmerna hackas sönder scen för scen och vågar jag säga det utan att ni rusar och köper biljetter – jo, även Robert Pattinsons Edward förlöjligas.

Det kan vara läge att oroa sig. Visst finns det tillfällen då filmer som förtjänar bioplats får gå direkt till video utan att passera gå men när ett drama med den här ensemblen gör det, ja, då kan det vara läge att oroa sig. Det här är ett sådant läge.

Många är de finska män som blivit lärda att pojkar inte får gråta. Men det får de visst, tycker Joonas Berghäll och Mika Hotakainen som med sin fina film ger oss ett hav av starka känslor och samtidigt skildrar det som vi alla förknippar med Finland – bastubad.

När Johan Kling gjorde ”Darling”, en av 2010-talets bästa svenska filmer, höjdes förväntningarna på nästa film till skyarna och inte helt oväntat men tråkigt nog lever den inte upp till debutfilmens kvalité även om den är klart överlägsen all annan svensk film som kommit senaste halvåret (vilket inte säger mycket).