Bergmans kanske allra mest välkända film håller fortfarande lika bra efter över 50 år sedan premiären. En religiöst och gotiskt färgad historia om gott och ont som är lika vacker som svidande aktuell när liv och död möts på ett svartvitt schackbräde.

Sandra Bullock räddar en hysteriskt manipulativ feelgood-film från att bli en total katastrof. Men inte ens hennes imponerande rollprestation klarar av att dölja att det här är amerikansk propaganda utan varken hjärna eller hjärta.

Bra ungdomsdramer är kanske inget svensk film begåvats med alltför ofta så ”7X – Lika barn leka bäst” är ett på många sätt välkommet bidrag till genren. Tyvärr har man inte helt vågat satsa på den (uppenbarligen) ursprungliga independentstilen utan fläskat på med pampig musik och musikvideoklipp, möjligtvis på uppmaning av oväntade distributören Universal Pictures.

Otecknade barnfilmer brukar olyckligtvis vara pinsamt korkade så ungar, föräldrar och alla med barnasinnet kvar kan faktiskt glädjas åt att uppföljaren ”Som hund och katt – Kitty Galores hämnd” är en charmig James Bond-parodi med glimten i ögat.

Det börjar med action, en visuell stil som påminner om ”Van Helsing” (det värdelösa åbäket med en bortkastad Hugh Jackman i titelrollen), och en jätteelak kille med tjock brittisk brytning. Det bådar inte gott. Det blir inte bättre.

Det kunde blivit betydligt mer spännande. Alla ingredienserna finns där. Men trist nog landar långfilmsdebutanterna i en ganska långtråkig och rörig soppa, där man inte tagit död på en enda darling.

Medan riktigt breda, kommersiella rullar kan kännas tragiskt billiga och lättköpta (tänk ”Killers”) så kan motsatsen vara rätt svårtillgänglig – vi talar supersmal, europeisk dokumentärfilm. Tre timmar om en operabalett i Paris låter kanske inte som en helkväll och antagligen lär endast hårt insatta få ut något av den.

Mellan tidiga, svårsmälta lågbudgetskräckisar som ”Rabid” och ”Shivers” och mer kommersiella kritikerfavoriter som ”A History of Violence” och ”Eastern Promises” gjorde Cronenberg en av 1980-talets mest minnesvärda rysare och nyinspelningar.

Det är inte mycket story vi får ta del av, men vad spelar det för roll när man inte kan ta ögonen från filmduken en sekund utan att missa den svettiga action som genomsyrar varje bildruta.

Det börjar med ett vrål och slutar med en explosion. Okej, slutar med flera explosioner och däremellan exploderar det ännu mer. Om jag vore en mindre respektabel herre skulle jag påstå att ”The Expendables” är en väldigt explosiv rulle. Det kan låta som en negativ vinkling men dels var det här vad jag förväntade mig och ville ha, dels är den mer än så.

Som vanligt vet Hollywood precis vad världen behöver. En remake av tonårsklassikern ”Karate Kid” med en gullig A-unge som hjälte regisserad av Hamilton-regissören Harald Zwart låter kanske inte som en helt lysande idé. Det är det inte, men inte heller någon katastrof.

Ungefär precis där första ”Rec” slutar, är var uppföljaren börjar. Ett inte helt tokigt format som kan ge schysst resultat om man trots begränsning i tidsperiod och (som i det här fallet) plats för skådespelet lyckas variera sig ordentligt. Låta uppföljaren tillföra någonting nytt. Det misslyckats man med här.

Akira Kurosawas klassiska ”Yojimbo – Livvakten” är en kombination av samurajaction och film noir med ett knippe underfundig humor på toppen. Den största behållningen av filmen är Toshiro Mifunes insats som den stenhårde samurajen Sanjuro.

När Hollywood nu slänger ut ytterligare en remake litar de helt på att publiken som är genren trogen kommer att lägga pengar på biobiljetter. Att jobba fram ett manus som faktiskt är värt att se, var tydligen för mödosamt.

Två tredjedelar in i filmen kommer jag att tänka på det, ordet som dök upp på videoomslag tillhörande b-filmer och pocketdeckare av motsvarande klass, som jag inte sett på många år men passar bra in som beskrivning på ”Case 39”. Ordet är mysrysare och känns passande för en spännande men harmlös och lite glassig rulle som denna.

Jared Leto tolkar alla tänkbara versioner, och ingen alls av Mr. Nobody i en storslagen exposé över det oräkneliga antalet val som smider våra livsöden. En filosofisk studie i kaosteori med ingredienser som rymdresor, förlorad kärlek och män med minigrisar. Allt på samma gång men inte blir man klokare på slutet.

Verklighetsbaserade dramer är inget exceptionellt i dagens fantasilösa filmtablå men att de handlar om något så vardagligt och lättrelaterat som sorg, föräldraskap och familjerelationer är inte helt vanligt. Australienska ”The Boys Are Back” är kanske ingen större, maffig bioupplevelse men den får ett starkt plus för sin skildring av far-och-son-relationer.