Så har man dammat av ännu en gammal 80-talsserie för filmduken. Fast som vanligt är det mer anpassat för fans av de nya stjärnornas moderna filmer snarare än originalet (med undantag för några ganska väntade cameo-roller). Kul är det dock om än extremt ojämnt.

#SFF11 – I jämförelse med andra brittiska thrillers om kriminella och yrkesmördare har ”Kill List” något extra, en obehaglig stämning som kulminerar i den överraskande upplösningen. Däremot känns det stundtals överdrivet provokationssökande och mycket grovt våld för våldets skull.

#SFF11 – 25-årige regidebutanten Sam Levinson spar varken på tårar, träffsäker dialog eller svart humor i ”Another Happy Day”, historien om hur ett bröllop samlar – men också krossar – en trasig, problemtyngd familj.

Remake-Hollywood fortsätter att sno idéer från européerna och den här gången har man uppdaterat en isländsk kuppfilm med Mark Wahlberg i huvudrollen som ex-smugglare tillbakatvingad på den kriminella banan. Bra action och alltid sevärde Ben Foster överväger inte det faktum att Wahlberg faktiskt är en rätt träig skådis, och att känslan av en amerikansk version av en mycket bättre film inte går att skaka av.

Det är när man ser den här ensemblen i en film av en regissör i den här kalibern, när den går direkt till DVD, då vet man att någonting inte står helt hundra procent rätt till. Ett långt tag verkar det som om jag har fel, sedan går den känslan över.

En identitetskris verkar drabba hela Bond-serien när MI6:s främste man tar klivet in i 1970-talet. Det är inte bara det att jag har svårt att vänja mig vid Roger Moore som James Bond. Ingen av de inblandade verkar riktigt säkra på var de vill ta sin agent härnäst.

Skådespelarna, framför allt den som alltid graciösa Rachel Weisz, är behållningen i ”The Deep Blue Sea”, detta svulstiga, brittiska triangeldrama som har svårt att komma ifrån det den faktiskt är – en filmad pjäs.

Om det fanns något sådant som en specialeffektsamnesti så kunde ”Battleship” vara resultatet – här pangas det på med alla tänkbara CGI-yttringar på en och samma gång. Inbakat i det blixtrande spektaklet finns en djup vördnad för amerikansk militärkultur. Fresh!

Det finska hypemonstret ”Iron Sky” är i egenskap av sin tillkomsthistoria och skruvade story ett ljuvligt exempel på hur ett kollektiv av filmälskare segrar över det traditionella filmstudiosystemet. Men slutresultatet borde ha blivit ännu roligare.

Här leker man med stereotyper, fördomar, myter och kanske en gnutta sanning. Med en strålande casting är ”Seconds Apart” värd en liten plats i DVD-samlingen.

Dansk kostymfilm kombinerar historielektion och passionerad kärleksdrama med tjusiga paret Mads Mikkelsen och Alicia Vikander. Det är snyggt, påkostat, välspelat och spännande men filmen hade gynnats av bättre fokus och tajtare speltid.

James Camerons uppföljare till ”The Terminator” har sin självklara plats i filmhistorien. Även 20 år efter sin premiär har inte många actionfilmer kommit i närheten.

Romcoms för trettioplussaren har fått ett uppsving tack vare ”Bridesmaids”. Här återförenas fyra av stjärnorna för en till av typen Föräldraskap med Komplikationer. Regidebuterande huvudrollsinnehavaren Jennifer Westfeldt får till en del poänger men passar illa framför kameran och manuset är ganska slätstruket.

Det finns tillfällen då man önskar filmmakare hade hållit tillbaka lite. Inte försökt göra sitt verk till mer än vad det är. Eller borde vara. Då en avskalad version av filmen hade passat bättre. Nej, här kommer ingen snygg vändning på recensionen, ”Transit” är verkligen en sådan film.

Romantik, dramatik och kärlek starkare än döden bjuds vi på i ”Titanic”. Kärlekshistorien är klassisk om passion mellan under- och överklass men trots den något klichéartade berättelsen lyckas James Cameron verkligen beröra med sin mastodontfilm.

Stilen och känslan i ”Goldfinger” stod som inspiration, när Ian Flemings fjärde roman om 007 skulle filmas. Regissören Guy Hamilton ställde gladeligen upp för att upprepa succén. Guld har bytts ut mot diamanter, och istället för en ondskefull tysk har vi en bunt klonade Blofeld-kopior. Men tyvärr är ”Diamantfeber” en av seriens mer lättglömda delar.

Efter en drös ”American Pie”-uppföljare, varav de senaste gjorts direkt på DVD utan originalkaraktärerna, samlas här det ursprungliga gänget för en skolåterförening. Som vanligt varvas pubertala könsskämt med inställsamma kärlekshistorier och resultatet är liksom karaktärerna stundtals pigga men ofta lite trötta och avdankade.