Vincent Gallo gör en mordisk talibankrigare på flykt i de polska urskogarna, utan en enda replik till hjälp. Får man möjligheten bör man se denna lilla film som flög långt utanför radarn för biografdistribution i Sverige.

#Cannes 2012 – Den lille hobbiten har blivit stor, och seriemördare. ”Maniac” är Elijah Woods mörka enmansshow, en djupdykning ner i ett plågat psyke, även om han själv sällan syns i bild.

#Cannes 2012 – Andrew Dominik, som gav oss hyllade westerndramat ”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford”, hoppar till modern tid och en värld av småkriminella busar. Med sig har han Brad Pitt och James Gandolfini i rollprestationer som det slår gnistor om. Något annat positivt har jag svårt att hitta i den überlångsamma ”Killing Them Softly”.

#Cannes 2012 – Gammal tant tynar bort i sjukdom. Det tar två timmar men känns som en evighet. Michael Hanekes deppfest ”Amour” är ett obarmhärtigt test av kärlekens makt, och publikens tålamod.

Männen i svart är tillbaka – det är dock inte den humor, fantasi och charm som gjorde originalfilmen till en 90-talsklassiker. Krut har lagts på story, action och effekter men särskilt underhållen blir jag inte – och Tommy Lee Jones är knappt med i filmen.

Som de flesta uppföljare är ”Men in Black II” en väldigt typisk sådan – mer och större av allt utom den huvudingrediens som fick originalet att fungera. Här har smart humor och charm glömts bort i frosseriet av enbart stundtals dugliga specialeffekter.

#Cannes 2012 – Kändisbesattheten går bokstavligen sjukt långt i ”Antiviral”, en fängslande och surrealistisk thriller av debutanten Brandon Cronenberg. Pappa David kan vara stolt.

Bland de oräkneliga Hollywood-filmer där den ärrade veteranen ska lära upp en kaxig nykomling så sticker den här mycket underhållande science fiction-komedin ut och den utsökta kombinationen av komikern Will Smith och karaktärsskådespelaren Tommy Lee Jones matchas fint av manus och effekter av hög kvalité.

”What to Expect” är en överambitiös gravidkomedi som varken lyckas leverera skratt eller romantik. Det finns ljuspunkter, men flera karaktärer och sidospår hade behövt ryka för att ge de verkliga stjärnorna mer utrymme, och fokusera på de få bitar som faktiskt funkar.

Philip Seymour Hoffman gör en av sina bättre roller i den verklighetsbaserade casino- och bedrägerifilmen ”Owning Mahowny” där han gestaltar en sliten bankman som i sitt spelberoende blåser banken han arbetar hos på miljontals dollar.

Michael Shannon briljerar i det här långa, långsamma men stämningsfulla dramat om en vanlig mans djupdykning i paranoia när en serie mardrömmar motiverar honom att bygga ett kostsamt skyddsrum i familjens trädgård.

Klart jag känner till Bob Marley. Har förstås lyssnat på de mest välkända låtarna. Men inte mycket mer än så, och jag har haft endast en ytlig kunskap om mannen själv. Dokumentären som bär hans efternamn ser till att ändra på det.

Franska Lisa Azuelos är het kandidat till årets puckopris. I hennes Hollywood-debut har hon inte bara valt att göra en remake på sin egen film utan även rollsatt Miley Cyrus i huvudrollen. Detta är hiskelig tonårspekoral av värsta sorten.

Tim Burtons film om den artificiella saxpojken som skapats av en vetenskapsman i ett hemmabyggt laboratorium lämnar ingen oberörd.

Går det att summera en 50-årig karriär på knappa två timmar? Robert Weides dokumentär gör iallafall ett gott försök. Och trots att filmen bara hinner skrapa på ytan, ser den vanligtvis medieskygge huvudpersonen till att det blir väl spenderad tid.

Med ”The Cabin in the Woods” kommer julafton tidigt i år – för oss som älskar skräck, som hatar skräck, eller är likgiltiga inför genren. För, oavsett vilket, kommer du aldrig att se på en rysare med samma ögon igen.

Regissören respektive stjärnan bakom ”Borat” och ”Brüno” kommer med en ny absurd, icke-politisk korrekt komedi som lär tillfredställa fansen av de tidigare filmernas humor. Ojämnt, särskilt första halvan och stundtals billiga skämt men ofta väldigt roligt.