Upplägget med förortsfamilj terroriserade av elaka inkräktare (i detta fall aliens) är knappast nytt men ”Dark Skies” är tillräckligt spännande och välspelad för att leverera några välplacerade kalla kårar.

Det här är en film om kärlek, hjältar och om livet som sådant mer än om artisten Bruce Springsteen. Idoldyrkan i all ära men i förlängningen blir det hela till en kärleksförklaring till de som från början älskar. Det här är fansens film. Av och om dem och ganska mycket för dem. Ändå fungerar den som en film för vem som helst, då känslorna som i den uttrycks är minst sagt universella.

Fantastisk pjäs blir fantastisk film i händerna på en fantastisk regissör och en inte mindre fantastisk ensemble. Skådespelarna glänser verkligen ikapp i den här fenomenala filmen från 1951, baserad på Tennessee Williams underbara manus som inte lämnar något övrigt att önska.

Det är svårt att inte ryckas med av det intensiva tempot och alla känslor som väcks av de fint skildrade vänskapsrelationerna. Med ett fantastiskt hantverk i botten, ett välskrivet manus och bra skådisar lyfter också helheten oanat högt, trots en del ostämda strängar på vägen.

Med en intressant fråga om moral, rätt och fel som kärnpunkt och en slags thriller-känsla i en oväntad miljö lyckas ”The East” hålla vad den lovar under de första minuterna, trots att en del karaktärer porträtterats aningen stereotypt, på gränsen till att bli karikatyrer.

Det är en lågbudgetfilm om tornados med hajar i, med Tara Reid och Ian Ziering i huvudrollerna. Jag vet fortfarande inte om det är en parodi eller inte. Men du har blivit varnad…

Manusförfattarna bakom ”Baksmällan” regidebuterar med en liknande men desto mer ocharmig festarkomedi som är mer hysterisk och sexistisk än rolig.

Amerikansk (och i viss mån svensk) snutfilm i all ära men när det gäller isländsk kriminalitet och smutsiga affärer ligger de i lä. I alla fall i filmens värld. ”City State” berättar om kriminella med hjärtan av guld och korrumperade poliser som alla lurar varandra. Det är spännande, smutsigt och brutalt – men ofta så rått och utan känslor att man glömmer bort att bry sig.

Den bildsnobbiga filmälskaren kan räkna med att bli förälskad av ”A Field in England” för dess tekniska briljans, men det här är med säkerhet en film som kommer dela in dess åskådare i olika läger. Ben Wheatley är – i vilket fall som helst – ett spännande namn att lägga på minnet.

Novisregissören James DeMonaco använder de gamla vanliga svulstigheterna som instängdhet, obehagliga masker och antagonister med uppseväckande utseende för att skrämma slag på sin publik. Men det är framtidsvisionen som osar av George Orwells 1984 som är mest eggande med ”The Purge”. Dessvärre räcker det inte hela vägen – i slutändan är det är en medioker film vi bjuds på där Ethan Hawke under, bara en natt, får leka kurragömma.

Det är inte lätt att vara vuxen, med ansvar och allt vad det heter. Då är det roligare att supa till och leka ansvarslös tonåring istället. Det verkar vara något av budskapet i den här mörka, grötiga komedin som är rolig i sin absurditet men vars människoöden känns föga originella.

Den vackra men väldigt enkla kärlekshistorian ramas in av cirkuskonster som skulle få bröderna Bronett att tystna av hänförelse. Tyvärr faller filmen på berättelsens vaghet, men visuellt är det fortfarande en fest. ”Alice i Underlandet” möter ”Romeo och Julia” på ett helt nytt och fängslande sätt och åtminstone mitt tycke uppstår.

Klyschig roadmovie som ändå lyfter en bit tack vare en lysande halva av skådespelarensemblen på två. Filmen som helhet är en rätt seg men dock trevlig liten bekantskap och den lyckas förvånande nog med konststycket att roa, utan att direkt vara så rolig.

Det kollektivt fullständigt lysande samarbetet på alla plan gör denna film till ett fortfarande fungerande mästerverk. ”The Breakfast Club” utstrålar sådan smittande glädje och värme att det bara inte går att komma undan. Den bär dessutom med sig ett fantastiskt bra och stärkande budskap, vilket gör den till en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin.

En actionkomedi med Sandra Bullock och Melissa McCarthy som omaka snutar kan låta både flopp eller flipp. Lite oväntat hamnar man någonstans emellan i en film som efter en ganska värdelös första halva blir riktigt rolig, men även har ett fint budskap kring systerskap.

Kombinationen av kuppfilm och magiker är en rafflande tanke som här resulterat i rafflande underhållning. Ett härligt tempo och en drömensemble hade kunnat ro det här i hamn, om det inte vore för bristen på en karaktär att faktiskt bry sig om.

Manusduon bakom ”The Descendants” har dumpat Alexander Payne, behållt den dysfunktionella familjen och gjort Steve Carell jätteelak i historien om en ung grabb med som finner den fadersgestalt han sökt i en frispråkig vattenparks-arbetare. Jag sökte en ”Little Miss Sunshine”-gestalt och fann den i ”The Way Way Back.”