Steven Spielbergs egen uppföljare till blockbuster-succén från 1993 håller som god underhållning för stunden men misslyckas att återskapa originalets stämning, och tyngs ner av klyschor, ojämnt tempo och utdragna sekvenser.

Efter en mellanlandning i thrillergenren med ”The Skin I Live In”. gör Pedro Almodóvar en ny tvärvändning, nu med kurs mot en ytlig men älskvärd flygplansfars. Resan är turbulent och målet inte alltid helt tydligt, men jag kan garantera att du sällan varit med om en mer skruvad flygning.

Sveriges alla pensionärer och körsångare (vilka säkerligen utgör en majoritet av befolkningen) får sitt lystmäte i sommar då ”London to Brighton”-regissören Paul Andrew Williams släpper sin nya livsbejakande körsångs-feelgood om kärlek i livets slutskede. Överraskningarna må vara få men nog fan sitter man där och snyftar lite på slutet ändå.

Trots att det egentligen inte är något fel på själva idén eller storyn och att det stundvis blir rätt spännande så tappar filmen fart med jämna mellanrum för att less helt enkelt oftast is more. I ”After Earth” är det för mycket av det mesta, både rymdklyschor och monster och det blir heller inte bättre av att halva ensemblen inte lyckas övertyga förrän på sluttampen och då är det försent.

”Glee”-stjärnan Chris Colfer gör sin stora filmdebut med en egenskriven liten indie om längtan att fly småstadsmentaliteten och bli något. Det är både småkul och tänkvärt med en välvald ensemble, men det klickar aldrig riktigt till. Avslutningen är något av en besvikelse.

Nördiga filmanalytiker gör sig icke besvär. Joe Dantes uppföljare till sin egen julklassiker är precis så barnslig en film om slemmiga monster som tar över en skyskrapa kan bli. Och den är full av så roliga infall och detaljer att underhållningsfaktorn når nära inpå skyhöga höjder.

Danny Boyle nyinspelar en gammal TV-film och levererar en spännande kuppthriller med mer djup än väntat och en toppentrio av huvudrollsinnehavare. ”Trance” lär inte falla alla i smaken men är en häftig, trollbindande upplevelse för rätt publik.

Alla kan vi reglerna. Blöt inte ner dem. Utsätt dem inte för solljus. Och mata dem aldrig efter midnatt… Upplägget med de fantasifulla titelvarelserna är bara en av många uppfinningsrika knep i den Steven Spielberg-producerade julfilmen-med-en-twist. Våldet är stundtals onödigt grovt och tonen elak men det hela funkar tack vare rappt tempo, kul infall och en saftig final.

Michael Douglas gör en magisk comeback i rollen som Liberace och har fint sällskap av Matt Damon och Steven Soderbergh. Tyvärr haltar det alltför konventionella manuset och den välbekanta historien sänker betyget.

Phil, Stu och Alan är tillbaka i Vegas för en plågsamt händelsefattig final. Där alkoholen lyser med sin frånvaro sinar också skratten. Den utlovade episka finalen är lika vild och crazy som ett bullkalas på pensionärshemmet i Gnesta.

Nicolas Winding-Refn klöser publiken mothårs med en film som förlitar sig helt och hållet på olycksbådande stämning, bloddrypande våldsscener och rumsliga atmosfärer från helvetet. Väntar man sig ännu en välslipad popkulturell ädelsten à la ”Drive” så lär man bli besviken – ingen kommer att spela soundtracket till ”Only God Forgives” på förfesten – men tjusas man av Winding-Refns poserande stil i filmer som ”Bronson” och ”Valhalla Rising” så finns här en skoningslös mardröm stöpt i thailändsk kitsch och övervåld att fascineras av.

Sylvester Stallone och Walter Hill, två våldfilmsjättar från en svunnen tid, sammanstrålar i ett försök att låta deras blodiga sörja ”Bullet to the Head” rida på vågen av filmer om åldrade actionhjältar. De som är senila nog att ta fel i videohyllan lär vilja skjuta sig i huvudet efteråt.

Mitt under skräckfilmens dopp ner i den bloddrypande slashergrytan på 1980-talet så levererade den omaka duon Tobe Hooper och Steven Spielberg en av de kusligaste, häftigaste – och mest barntillåtna – rysarna ur sin genre.

Michael Bay lämnar leksaksrobotarna bakom sig och gör en gangsterhistoria i bodybuildermiljö på en bantad budget – kan vi vänta oss en avskalad och nedtonad Bayrulle, månne? Knappast. Jag vet inte om man kan kalla ”Pain & Gain” en Bayfilm på steroider – men som vanligt är det mer stålmuskler än hjärna, mycket mer.

Franske Laurent Cantet återskapar, trots sin ganska uppenbara europeiska stil, den frodande feminismen i 1950-talets New York tack vare stabil regi och begåvade debutanter i huvudrollerna.

Ännu en otroligt vacker och färggrann skogssaga i ”Avatars” fotspår, vars olyckligt haltande och väldigt klichéartade historia tyvärr inte riktigt lyckas lyfta förrän mot slutet. Fast då brakar det å andra sidan till ordentligt och filmens fartfyllda klimax blir en klick grädde på en i slutändan hyfsat mumsig moralisk kaka.

”Fast & Furious 6” – som att återse en gammal vän. Eller vän, klasskompis från gymnasiet kanske. Han som alltid skulle skrika och slåss men som samtidigt var rik och löjligt lätt att slå i luffarschack.