En dokumentär om vin är ungefär lika spännande som den låter. För vinkännare och andra frälsta finns det en hel del intressant i historien om hur Kina sakta tar över Frankrikes ledande vinproduktion men för oss andra är det betydligt mer underhållande med det fanatiska beteendet.

”Fucking Åmål” hör till en av de mest sedda svenska biofilmerna någonsin. Närmare en miljon såg Agnes och Elins historia på bio år 1998. Den var filmen som satte Åmål på världskartan, och visade en gång för alla hur en svensk ungdomsfilm ska se ut. Femton år senare och ingen har kommit ens i närheten.

Titelns fågel är också svansången för Krister Henrikssons Kurt Wallander, den sista (här kanske cynikerna i publiken protesterar men jag tycker gott vi kan tillåta oss en stunds accepterande av ordet) filmen i en serie av trettiotvå. Ett värdigt avslut? För Henriksson, absolut, men fallet med en kidnappad krögare är alldeles för mycket av ett standardfall för att skänka ”Sorgfågeln” någon större vikt i Wallanders karriär.

London Film Festival 2013 – Långfilmsdebutanten Clio Barnand bevisar att köksbänksrealismen än inte är död med en barndomshistoria som blev uttagen till Directors’ Forthnight på Croisetten tidigare i år. ”The Selfish Giant” andas Ken Loach och svider till mer än en braziliansk vaxning.

En dokumentär som modigt nog utmålar USA som skurkarna i det ändlösa kriget i mellanöstern känns inte oväntat aningen partisk och riktad särskilt mot amerikansk publik. Men det är en viktig, informativ film som behövs och det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras av de chockerande historierna.

London Film Festival 2013 – Oavsett om det är en flipp eller flopp som fransosen Francois Ozon levererar så har han en stående inbjudan till den årliga Cannes-festivalen. Nu senast tävlade han om Guldpalmen med vampiga ”Jeune et jolie” som dammar av de teman Luis Buñuel presenterade i ”Belle de Jour – Dagfjärilen” för 46 år sedan.

För att vara en svensk film som stundtals använder sig av datorspelssekvenser för att driva berättelsen framåt fungerar ”IRL” överraskande bra.

London Film Festival 2013 – Ryskt svårmod blandas med dubbelgångarkomik i ”Submarine”-regissörens nya film baserad på en kortroman av Fjodor Dostojevskij. ”The Double” är ordfattig men bubblar ändå över av charm.

New York Film Festival 2013 – En kärlekshistoria som går till historien, vass humor mitt i en mörk och sofistikerad omgivning, samhällskritik framförd ur ett flera hundraårigt perspektiv… När Jim Jarmusch väljer att göra vampyrfilm räcker det förstås inte med bara det ena eller det andra, utan det är är lager på lager av tänkvärda teman som behandlas här – på regissörens egna fyndiga sätt förstås.

New York Film Festival 2013 – Det är framför all kemi och passion som saknas i denna berättelse – egenskaper som är rätt avgörande eftersom det handlar om Charles Dickens och hans mycket yngre älskarinna. Det tekniska utförandet är talangfullt gjort, men hur mycket tid som än spenderats på att återskapa övertygande 1800-talsmiljöer så faller det platt när vi inte bryr oss om någon av de två huvudkaraktärerna.

New York Film Festival 2013 – Med charm och själ, men även en rejäl dos realism skildrar regissören Roger Michell (”Hyde Park on Hudson”, ”Notting Hill”) vad som händer i ett 30-årigt äktenskap när barnen flyttat ut och frågor som ”Är jag nöjd med hur livet blev?” vågar ställas.

Efter framgångsrika dokumentärer som ”Prostitution bakom slöjan” och ”Drottningen och jag” med historier om orättvisor i hemlandet Iran ser dokumentärfilmaren Nahid Persson Sarvestani i backspegeln och skildrar starka berättelser om tortyr och död i skuggan av den iranska revolutionen 1979 i sin nya film ”Min stulna revolution”. Även om formen kan störa är det omöjligt att inte gripas av den inblick filmen ger i en sluten värld vi vet allt för lite om.

New York Film Festival 2013 – Spike Jonze har med hittat tillbaka till sina rötter från tiden med Charlie Kaufman i ”Her”, som fullkomligen andas den geniala manusförfattaren trots att han inte hade något med produktionen att göra. Skådespeleri, historia, subtext, foto och design. Allt är briljant. Det är bara att gratulera Jonze till en fullträff.

Michael Caines lite bisarra, amerikanska accent i det här långsamma dramat om gubbe möter flicka är bara en av få osmickrande detaljer. Trots en del fint skådespeleri är resultatet en rentav rätt tråkig filmupplevelse.

I mina ögon är Clint Eastwood generellt och överlag en väldigt ojämn regissör. Vissa filmer fungerar inte alls, medan vissa fungerar delvis men endast tack vare starkt manus och/eller Clints goda känsla för att välja bra skådespelare. Sedan finns det vissa som känns helt rätt på de flesta plan. ”A Perfect World”, hans sjuttonde (om jag räknat rätt) film bakom kameran, är en av hans allra finaste, en underskattad och aningen förbisedd historia om en råbarkad rymlings vänskap med en ung grabb.

Huvudrollsinnehavarnas järnstarka rollprestationer lyfter den här franska dramakomedin om två egocentriska skådespelare men tyvärr blir det både lite för bittert och gubbigt för att bära hela vägen hem.

Hugh Jackman drar på sig flanellskjortan och spelar en fader på bristningsgränsen som får uppleva en förälders värsta farhågor. ”Prisoners” är en fullpott som golvar med en skavande story.