En verklighetsbaserad Dwayne Johnson-rulle med ett moraliskt budskap – inte helt väntat men absolut uppskattat. Här finns både ett starkt dilemma, en spännande story och ett gripande familjedrama. Det är nästan lite synd att man varit tvungna att slänga in just Johnson och en massa biljakter i det hela.

Det är mycket som är bra i detta energiska och spännande fantasyäventyr som helt klart kan konsten att underhålla. Tyvärr tar man det säkra före det osäkra och vågar inte fullt ut göra sagan så dyster som den känns ämnad att vara.

Dokumentären om familjen som flyttar från Pakistan till Sverige är en spännande kulturkrock som ger mersmak tack vare sympatiska huvudpersoner. Vi kommer inte tillräckligt nära och vill se mer men det är fortfarande sevärt.

Det blir ett nygammalt och kärt återseende när Alfons Åberg intar filmduken i långfilmsformat för första gången någonsin. Historien som baseras fritt på Gunilla Bergströms bok med samma namn är av ett mycket barnvänligt och trivsamt slag. Den både underhåller, men kommer även med lagom moraliska betänkligheter för våra små.

Trots att ”Wallander” har varit en av de bättre producerade serierna polisfilmer, har de sedan länge gått på för mycket rutin för att vara intressanta. För att ge någonting. Då är det kul att ”Saknaden”, med en historia som kretsar kring prostituerade och med ökad fokus på Kurt Wallanders förvirring, faktiskt tänder till lite. Inte mycket, det är fortfarande en bra bit kvar till något värt en Guldbagge, däremot ger det Krister Henrikssons tredje säsong en efterlängtad liten push.

I Woody Allens 24:e film som regissör kombinerar han sin sedvanliga äktenskapskomedi med klassiskt inspirerad deckarmysterium och resultatet är oväntat lyckat. Lite långt och en del känns gjort men smittande humor och suveräna skådespelare gör den sevärd.

”Blue Jasmine” är ett intensivt och gripande drama om kris och kulturella krockar. Detta är Woody Allens bästa film på mycket länge och det säger inte lite! Det finns knappt något att klaga på vad gäller manus, foto och klipp. Skådespelarna gör dessutom alla otroliga prestationer och ger liv till sina karaktärer på ett mycket trovärdigt sätt.

Det här är en film som tydligt riktar sig till en yngre publik men lyckas ändå stundvis vara engagerade också för mig som vuxen. Som titeln antyder är detta ett fantasy-äventyr i Harry Potter-anda. Dock saknas ganska väsentliga delar i filmen för att den hela vägen ska hålla i jämförelse med föregångaren.

Gammal är äldst. En trött Bruce Willis och hans betydligt gladare motspelare är tillbaka i ett actionäventyr som varken är särskilt roligt eller spännande men räddas av en härlig ensemble.

Charles Dickens klassiker ”Lysande utsikter” blir långfilm för tredje gången men regissören Mike Newell berättar den tyvärr på ett rätt slätstruket sätt. Det är vackert, pampigt och med en stabil ensemble men man lämnas tämligen oberörd.

En uppföjare ska väl vara större? Maffigare. Och i superhjältesammanhang alltid ha fler karaktärer. Det infriar ”Kick-Ass 2”, som under skildringen av en superskurks etablerande även visar oss världens första superhjältegrupp. Fast som vi vet betyder större inte alltid bättre, och med en ny regissör bakom ratten lämnar uppföljaren en hel del att önska.

Finns det en svensk guilty pleasure värd namnet så är det 80-talsskräckisen med tre Guldbaggevinnare i yngre upplagor. Det är ofta dåligt på en sådan nivå att det blir kul men även – faktiskt – stundtals riktigt spännande.

Det var bara en kort tidsfråga innan filmen om världens mest ökända hacker, Julian Assange, skulle landa. Oscarsvinnaren Alex Gibneys dokumentär gräver i både fakta och Assanges såväl som Bradley Mannings personligheter och det är högst intressant. Men den optimistiska speltiden tar ut sin rätt och Gibney kan inte riktigt försvara vissa personliga attacker på sina objekt.

”Hur många kramar finns det i världen?” lyckas betydligt sämre än sin föregångare med att kombinera sitt behjärtansvärda och självklara ärende med en underhållande historia.

I skuggan av alla sci-fi-blockbusters som invaderar vita duken släpps denna simpla men intressanta installation på video-on-demand. En befrielse från högljudda effekter och med fin atmosfär men historien (inklusive finalen) lever inte upp till talangen bakom och framför kameran.

Ett fint foto och några riktigt bra skådespelarprestationer till trots, är slutomdömet av ”Kung Liljekonvalje av dungen” ungefär samma som dess titel – för lång. Inte i tid egentligen, men det saknas intensitet varför den på manusstadiet spännande kriminalberättelsen aldrig blir det som färdig film.

1976 flyttade Francis Ford Coppola in i den filippinska djungeln med sin moderna filmatisering av Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Föga visste han då att hans inspelning skulle bli lika kaotisk som det krig han ämnat filmatisera. Han hade själv sagt att han ville göra den första filmen som skulle vinna nobelpriset. Att efter det helvete denne filmskapare gått igenom för att skildra krigets helvete komma ut med inte bara en färdig film, utan ett av filmkonstens största mästerverk, borde vara tillräckligt för ett nobelpris i vilken kategori som helst om ni frågar mig.