Det blir hyfsat sevärt men inte så mycket mer när den klassiska historien om klasskamp och korrumperade politiker berättas ännu en gång på ett inte alltför originellt sätt. Tempot är högt och slagsmålen snyggt koreograferade, men tyvärr är manuset undermåligt och lämnar väldigt mycket övrigt att önska.

Tribeca Film Festival 2014 – Tre berättelser, tre städer, ett tema. ”Third Person” vill mycket, men blir en onödigt tillkrånglad och pretentiös historia som misslyckas med att engagera. Istället för att bli mer än summan av sina olika delar, resulterar den fragmenterade berättartekniken denna gång enbart i tre separata storys – två som man kunde skippat helt, och en som kunde varit värd en film i sig, men som tappas bort i mixen.

När Francis Ford Coppola följde upp mästerverket ”Gudfadern” med ytterligare ett mästerverk bara två år senare sattes förväntningarna på seriens avslutning på omöjligt hög nivå. Del III – som släpptes 16 år senare – är nämligen ”bara” en fantastisk film, och har en del svidande brister.

Man kan bara föreställa sig pressen som Francis Ford Coppola och Mario Puzo måste ha känt när de fick i uppdrag att leverera en uppföljare till ”Gudfadern”. Många kallar den för tidernas största mästerverk, och det är smått ofattbart att de lyckades ge oss en uppföljare som är minst lika fläckfri, odödlig och klassisk.

Tribeca Film Festival 2014 – Favreau tar sig an många aktuella ämnen i ”Chef”, men även om filmen är lång och rör sig i sakta mak, lyckas den hålla fokus på det viktigaste – det känsliga förhållandet mellan far och son i en skilsmässorelation – vilket ger filmen det hjärta den behöver.

”The Other Woman” är en hämndkomedi om vänskap, svikna löften och otrogna män. Tyvärr har filmen svårt att hitta en balans mellan melodrama och slapstick och skvätter därför väl mycket åt alla möjliga håll för att lyckas hålla ihop som helhet.

Franska småputtriga och charmiga filmer finns det gott om. ”Mina päron” hör inte till en av de bästa men det är verkligen en feel-good film i sin rätta bemärkelse, ibland kan det vara befriande med en historia vars enda avsikt är att vara snäll och söt.

Sjävklart är det övernaturliga en viktig del i en film om två främmande människor som plötsligt upptäcker att de kan prata med varandra telepatiskt. Men det blir aldrig det viktigaste, inte i det här finstämda, roliga och rakt igenom mänskliga lilla romantiska dramat.

Sylvester Stallone har inte alltid gjort de klokaste valen i sin vid det här laget ganska långa karriär, det ska de där gamla gudarna veta, men när producenter någon gång i mitten av sjuttiotalet ville att någon annan skulle spela titelrollen i Slys väl emottagna manus, då stod han på sig. En jävla tur, för den historien om en lite för gammal boxares uppgång står sig som en av Stallones starkaste insatser både framför och bakom kameran.

”The Raid” var bara uppvärmningen – om den lämnade dig golvad kommer uppföljaren att sparka ut dina tänder, våldta dina ögon med stiliserade våldsscener och lämna dig andlös i timmar efteråt. Men även om fighterna är lika intensiva som sist, är de bara halva nöjet i en ultracool gangsterthriller om korruption och maktspel. Med en mening: ”The Departed” möter ”Gudfadern” i ett Sin Cityfierat Jakarta.

En hygglig rollista slösas bort i Wally Pfisters regidebut, en film som utlovar mardrömsversionen av ”Her” men stannar vid en mardröm. Sätt Eric Roberts i huvudrollen, sänd tillbaka ”Transcendence” till 90-talets videohyllor, och man skulle ha lite mer överseende med denna B-thrillers makalösa töntighet.

Att försöka komma på en mer beroendeframkallande serie än ”24” blir nog väldigt svårt för min egen del, och dessutom injicerades detta beroende rakt in till mina ådror och vener redan i pilotavsnittet. Här har vi ytterligare en serie som i början av 00-talet vågade bryta ny mark och satsa på ett obeprövat koncept. Så här i efterhand är vi numer flera miljoner fans som är skyldiga kanalen Fox ett stort, fett tack för att de verkligen tog sig an denna adrenalinstinna och tidskrävande actionrykare!

”Gladiator möter Dante’s Peak”. Så lät antagligen pitchen för detta spektakel till historisk action/naturkatastroffilm. Och mycket riktigt förmedlar ”Pompeii” också det allra sämsta ur bägge dessa filmer.

Det är mycket som känns bekant i den här uppföljaren, från Sam Raimis filmer såväl som andra superhjälterullar. Men underhållande är det och både action, effekter och skådespelare är på förstklassig nivå.

”Hur kan en serie som är så händelselös samtidigt vara det mest underhållande som finns?” Ett konstaterande jag utbrister under varje säsong av ”Mad Men”. Denna fantastiska serie lever inte på cliffhangers eller på de stora händelserna utan på sin subtila genialitet. Utan att chocka eller skriva oss på näsan lyckas den med estetiken, skådespeleriet, den träffsäkra dialogen, speglingen av det amerikanska samhället och de fantastiskt nyanserade karaktärerna. Den lyckas kort och gott med allt.

Denna askungesaga är en modern klassiker tillika klichéfylld romcom. Julia Roberts, soundtracket och vissa repliker och scener vinner över den mycket tveksamma skildringen av en hora och torsk.

Keanu Reeves regidebut är en snygg, lättsmält kampsportshistoria med gott om imponerande fighter. Tyvärr drar regissören själv ner betyget genom att spela skurken med sitt enformiga tonfall och brist på ansiktsuttryck.