Regissören och producenten Peter Berg höjer flaggan med stjärnor och ränder i en film som varken ger eller tar särskilt mycket. Efter halva tidens gång med flera potentiella avslut börjar det bli enformigt och sticka i fötterna.

”Jack Ryan: Shadow Recruit” är konventionellt spännande och ett måste för fans av Tom Clancy, Jack Ryan och Kenneth Branagh på knasig dialekt. Övriga kan leta upp valfri hygglig spionthriller från de senaste tjugo åren och få samma behållning där.

Världens dyraste indiefilm är kanske mest känd för att dess producent, Penthouse-redaktören Bob Guccione, fyllde den med porr. Den är dock även alldeles för lång, tröttsam och rentav tråkig. Ren skam när skådespelare som Malcolm McDowell, Peter O’Toole och Helen Mirren är inblandade.

All heder åt skaparna bakom ”Kärlek deluxe” som gjort en film som aldrig skäms för sig. Ytlig och lättsmält slår den ett slag för det ytliga och det lättsmälta. Men den som ger sig på romkom bör också ha koll på genrens framgångsrecept, annars blir det bara pannkaka av alltihop.

Den här superhjältefilmen försöker vara både satir och en mörkare variant på genren men förblir en humorbefriad, färglös och trist indiefilm som inte riktigt lyckats med något – förutom att få en att längta till eftertexterna.

Tre Vänner handskas varsamt och respektfullt med världens starkaste björn, som tar klivet över till bioduken med hedern i behåll.

”I have to go to work, and then I have this dinner thing, and then I am busy trying to become who I am.”

Von Triers fyra timmar långa mastodont-sexmacka, uppdelad i åtta (sex)akter, är en fullständig orgie i tabuer, lustar, ensamhet och givetvis sex. Efter en filmupplevelse stundtals kittlande rolig, stundtals isande olustig, stundtals djupt mänsklig är det svårt att veta exakt hur man ska reagera på von Triers långa skamgrepp på sin publik. En sak är dock säker – ”Nymphomaniac” lämnar ingen oberörd.

Larry Clark visar prov på talang i sin filmdebut men historien om tonåringars vältrande i sex och droger som chockade så många på 1990-talet har långt ifrån samma effekt idag. Istället känns den överdriven och upplåst med osympatiska karaktärer som varker engagerar eller intresserar.

”Paranormal Activity”-filmerna har fått en latinokusin, som också inspirerats av ”Chronicle” och – nämn valfri besatt-av-demoner-rysare. Och jo, ”The Marked Ones” är precis så nyskapande som man kan vänta sig av en femte film i en skräckfilmsserie.

Maria Blom är tillbaka med ännu en kvinnocentrerad dalahistoria som både roar och berör. Den kanske inte direkt är så rolig som man vid en första anblick kan tro, men desto mer hjärta och värme ryms mellan raderna.

Kevin MacDonald har regisserat riktiga dragplåster som ”The Last King of Scotland”. ”How I Live Now” är en krigsskildring som inte riktigt hittar hem och lider av talesättet ”ju fler kockar, desto sämre soppa”.

Det skapas magi när Martin Scorsese i absolut toppform ännu en gång slår sig samman med en fullständigt lysande Leonardo DiCaprio. ”The Wolf of Wall Street” är en otroligt intensiv och tragikomisk berättelse om den amerikanska (mar)drömmen.

Audrey Hepburn som Holly Golightly lyser som en diamant under en Tiffanys-monter, som en av filmhistoriens första Manic Pixie Dream Girls men med djup och integritet.

I Joon-ho Bongs dystopiska sci-fi ”Snowpiercer” har graderna på termometern nått taket. Den sydkoreanska regissörens engelskspråkiga film är baserad på en serieroman som påminner om ”Cloud Atlas” flummeri och inte förmår sig att ta historien på allvar.

När ”Stuntmannen” släpptes beskrevs den som en ”flerskiktig upplevelse” som ”trotsade kategori”. Och efter att ha upplevt denna unika 80-talsrulle så går det inte att göra annat än att hålla med. Där många filmer, speciellt från dess era, envist och tryggt kurade in sig i en särskild genre så rör sig ”Stuntmannen” kring både thriller, action, komedi och satir. Det är ytterst spännande, inte bara för storyns utgång utan även för att det är en typ av film man är ovan vid.

Tjejer kommer att skrika, tjejer kommer att gråta, tjejer kommer att skratta och lämna biografer med stora leenden. Några killar och tanter också för den delen, låt oss inte vara fördomsfulla. Justin Bieber är tillbaka i stan, om än bara på bioduken, i publikfriaren som med säkerhet är årets feelgoodfilm för rätt publik. Glöm inte öronproppar och näsdukar, du lär behöva dem.