Nacho Vigalando, regissören bakom ”Timecrimes”, levererar
ännu en nyskapande film där historien berättas helt genom ett datorfönster. Spännande
och Hitchcock-doftande men stundtals tar formatet över och såväl trovärdighet
som karaktärer hamnar i skuggan.

De blandade förväntningarna inför något så sällsynt som en svensk science fiction-film matchas väl av den ojämna berättelse som regissören Antonio Tublén levererar. Många intressanta pusselbitar läggs ambitiöst ihop till en helhet som aldrig riktigt lever upp till de enskilda bitarnas potential.

Den avslutande delen i George Millers bensindoftande postapokalyptiska trilogi är också seriens svagaste kort. För stor budget, inblandning från Hollywood och en totalt missanpassad gullighet gör varken filmen eller Mad Max några tjänster.

Säg Mad Max och de allra flesta tänker inte på filmen som startade serien, utan uppföljaren från 1982. Och det med all rätt. ”The Road Warrior” är skälet till att Mad Max är en av filmvärldens mest ikoniska antihjältar – och filmen Mel Gibson har att tacka för sin karriär.

Det är svårt att överskatta ”Mad Max”-trilogins inflytande på populärkultur från 1980-talets början och fram till våra dagar. George Millers postapokalyptiska saga i tre delar gjorde inte bara Mel Gibson till en megastjärna, utan formade vår bild av världen efter undergången, på gott och ont.

En grym karaktärsstudie som snabbt går från vardagsmelodram till isande psykothriller. Fincher styr skeppet med van hand – rakt ner i mörkret, men så långt som till ”Sevens” nivå når inte ”Gone Girl”, varken vad gäller djupet i de svartaste hålen, eller  det geniala i de mest lysande topparna.

Ännu ett slag slås för svensk skräckfilm i form av en
antologi där Djävulen fått en egen app som drabbar fem olika
smartphoneanvändare. Tyvärr berövar låg budget, trista historier och
förbryllande karaktärsbeteende filmen från något högre betyg.

”Honeymoon” är en fantastiskt välspelad och mycket otäck psykologisk och för all del även romantisk rysare. Den kanske inte direkt skrämmer skiten ur en med massa avhuggna kroppsdelar och blod som sprutar, men bringar ändå skönt oroande obehag till sin publik.

Skådespeleriet är den förbluffande komponenten i Kelly Reichardts nya politiska thriller. Det är framförallt det stora affischnamnet Jesse Eisenberg som gör en minnesvärd rollprestation och står för mycket av filmens avsiktliga dissonans. ”Night Moves” förtjänas att ses just därför, den visar prov på enastående regibegåvning.

”Never go full retard” är rådet Robert Downey Jr. ger skådespelarkollegan Ben Stiller i ”Tropic Thunder” efter att dennes komedi om en utvecklingsstörd man floppat på bio. En av exemplen han nämner är naturligtvis ”Rain Man” som tillsammans med ”Forrest Gump” blivit någon slags urmodell för filmer om (främst) män med nedsatt funktionsförmåga.

Robert Pattinson och Guy Pearce delar på rampljuset i ”Animal Kingdom”-regissörens andra långfilm. ”The Rover” faller under beteckningen westernfilm och innehåller en upptakt som utlovar en storartad filmupplevelse med naturskönt foto med uppslukande långt skärpedjup. Tyvärr är handlingen ganska ointressant.

Jonas
Karlsson må vara en av Sveriges bästa skådespelare men inte ens han kan rädda
en sådan här tramsig komedi med svidande brist på trovärdighet.

Kjell Bergqvists pondus passar utmärkt i Ulf Malmros
skruvade regi och detta samarbete är bland deras bästa. En charmig men
samtidigt tänkvärd film om ensamhet, kärlek och döden.

Lynnig, leende, ljummen, lagom, lögnaktig, lesbisk, ledsam,  och sexuell – hela 97 sexscener på 70 avsnitt. Ändå lär producenten Ilene Chaiken ha sagt att hon bara ville göra en underhållande romantisk dramaserie, att fokus inte är riktat på huvudkaraktärernas sexuella läggning. Men hur bra står den sig då i jämförelse med andra dramaserier? Sådär faktiskt. Lagom är alltid bäst, eller?

Vill man se Denzel Washington föra blodigt krig mot gangsterligor så finns redan ”Man on Fire” och andra filmtitlar att tillgå. Vill man se honom massakrera samma yrkesgrupp på de mest utstuderade vis så är det ”The Equalizer” som gäller. Men då väljer man också automatiskt bort en del element, manus, intelligens, sådant som kan ha bäring på helhetsupplevelsen.

Med mästerverket ”Schindler’s List” fastetsad på världens näthinna för all framtid är det svårt för andra filmer om förintelsen att glänsa. Agnieszka Holland gör ett tappert försök med sin ”In Darkness” och når ganska högt, men inte ända fram.

Glamorösa långklänningar, rosettdiadem och pärlprydda mobilfodral. Kan en serie med huvudkaraktärer vars smeknamn är som tagna ur en folksaga – Queen Bee, It Girl, Golden boy, Bad Boy och Lonely Boy – verkligen vara sevärd? Ja, om man liksom den hemliga och allvetande skvallerdrottning Gossip Girl, ger efter för sin mindre smickrande nyfikenhet. För visst är serien fruktansvärt stereotypisk men också otroligt förförisk. Hatkärlek när den är som bäst.