Ingen litterär karaktär har setts fler gånger på vita duken. Hela 254 skådespelare har tagit sig an rollen. Vi verkar aldrig tröttna på den missbrukande, arroganta, violinspelande, geniale mannen med en övermänsklig förmåga att lösa mysterier och hans plumpe underhuggare. Denna gång är dock missbruket tyngre, arrogansen har delvis övergått i självförakt och Dr. John Watson är numera Dr. Joan Watson. Bättre eller sämre? Ja, mer hjärtligt, men mindre fenomenalt.

Att den här stjärnspäckade filmen både blivit en julklassiker och en älskad svensk komedi är egentligen inte alls konstigt. Upplägget är lika enkelt som klockrent, humorn är vass, och huset överpyntat så som det bara blir på film.

En skitig och dystopisk science fiction-film med Antonio Banderas i huvudrollen låter på papperet som ett mycket lovande projekt. Tråkigt nog är just Banderas i princip det enda som fungerar någorlunda felfritt i ”Automata”. Ur alla andra avseenden känns det som att regissören och manusförfattaren Gabe Ibáñez tog sig vatten över huvudet.

Om det är någon som kan lyckas med att placera en sci-fi serie på en lyxbordell i spa-tappning, lägga till humor, intressanta karaktärsporträtt, hoppa 10 år fram i tiden för att sedan hoppa tillbaks och sätta en tjej i huvudrollen så är det Joss Whedon. Är jag jävig i frågan? Absolut för jag är ett stort fan av nästan allt som denna man rört vid.

Disneys senaste bjuder på en lysande första akt och ger oss en av de mysigaste karaktärer som skådats på länge i mjuka Michelin-roboten Baymax. Men trots att fokus så småningom skiftar mot ett glättigt team av superhjältar, och att det är alltför övertydligt upplagt för uppföljare, finns här tillräckligt med fint nyanserade relationer, äkta humor och snygga animationer för att ge två tummar upp.

Inte sedan 2006 års ”Smokin’ Aces” har regissören och manusförfattaren Joe Carnahan gjort något så flippat och adrenalinpumpande som ”Stretch”. Stundtals känns den onödigt överdriven och poänglös i sitt berättande, men det är onekligen en vild och rolig resa som man tas med på.

”The Hunger Games: Mockingjay – Part 1” har betydligt högre ambitioner än att bara vara transportsträcka fram till filmseriens avslutande del. I jämförelse med de föregående filmerna är den långsammare, jämnare och djupare.

Få utomstående lär känna till eller veta mycket om den
amerikanska föreningen för HBTQ-personer som ägnar sig åt rodeo. Men den här
dokumentären är större än någon freakshow med gaycowboys – det är en film om
och med människor vars gripande öden och fantastiska gemenskap träffar rakt i
hjärtat.

”Pride” är ett helt underbart, otroligt roligt och fantastiskt välspelat brittiskt drama om att försonas över olikheter. Filmen är i klass med mästerverk som ”Billy Elliot” och ”Philomena” och ännu ett starkt bevis för tesen att britterna verkligen kan detta med att skapa mäktigt mys till tänkvärdheter.

Ingmar Bergmans klassiska relationsdrama är hans kanske mest kommersiella mästerverk samtidigt som det också kan vara hans bästa. Liv Ullmann och Erland Josephson spelar ut hela sina register som paret som går genom kärlek, skilsmässa och hat på ett sätt som alla kan relatera till.

Isabelle Huppert är gift med en bonde, vill ligga med en yngre hunk men får istället ihop det med en dansk Michael Nyqvist. Det är historien i en lättglömd historia som trots fint spel misslyckas att utveckla en sympatisk huvudkaraktär eller lämna något större intryck.

Ukrainska ”The Tribe” är en brutal, ärlig och fruktansvärt rå film som jag faktiskt inte alls tycker om. Mycket i dess utförande är i och för sig fascinerande, men samtidigt är det också formen som i slutändan står i vägen för att jag helhjärtat ska kunna ta detta till mig.

”Hungry Hearts” växlar obevekligt mellan genrer och olika stilar och lyckas också på sina håll vara en aning intressant, även om tyvärr helheten slutligen inte alls fungerar.

”Dear White People” är smart satir av allra finaste märke, en perfekt placerad käftsmäll i plytet på mytologiska föreställningar om ett USA där man inte behöver prata om rasism mot afroamerikaner efter Oprah och Obama.

”Bird People” må ha förlorat mot Ruben Östlunds ”Turist” i Un Certain Regard-sektionen på årets filmfestival i Cannes men är en vinnare i alla avseenden när det kommer till originalitet. Denna franska film tar påhittigheter till en ny nivå och berättas ur ett fågelperspektiv.

I Amanda Adolfssons debut skildrar hon inte bara Berlins
ungdomsliv med effektiva bilder och musik utan även huvudpersonens resa från
tonåring till ung kvinna.

Att som tonåring dras mellan lockande tankar och påtryckningar från omvärlden är ett tungt kors att bära – särskilt om kärleken till Gud är den största påtryckningen av alla. Dietrich Brüggemann har med den Silverbjörnsvinnande ”Marias väg” lyckats skapa en fängslande och tänkvärd uppväxtskildring som dessutom inte är sen med att leverera en rejäl känga till kristen extremism.