Brad Birds ”Järnjätten” är en klassiskt berättad historia som tilltalar både barn och vuxna. En där traditionella budskap om vänskap och kärlek varvas med mer avancerade ämnen som våld och intolerans.

Med en första halva som i sakta mak presenterar karaktärerna genom långa monologer, en andra halva med mer spänning men också brutalt gore-våld, 80 procent av handlingen utspelad i ett och samma rum och en hjältelös historia, är det här en av Tarantinos minst publikfriande filmer. Ögonblicken av briljans finns som alltid, men det är för långt mellan dem och dialogen är inte på mästarens vanliga skyhöga nivå för att ursäkta speltiden på 3 timmar.

”Daddy’s Home” är en skitfilm i ordets alla bemärkelser, med dåliga rollprestationer, horribelt manus, och absolut noll originalitet. Will Ferrell har härmed blivit vår nya Adam Sandler. God skrattfri jul, allesammans.

”Creed” är en naturlig och värdig fortsättning på Rocky-serien, men trots charm och kemi karaktärerna emellan, är det i slutändan samma uttjatade format av boxningsfilm vi sett många gånger förr.

”Gåsmamman” (titeln är inte alls så dålig som den känns vid första anblick) är en udda fågel som lyckas blanda drama och thriller med absurd humor. Serien är inte klockren från start men är värd din tid för den växer till något stort.

Den perfekta filmen, både på ytan och under skalet. Trots sina 45 år på nacken har den åldrats väl och är precis lika vacker och viktig nu som då.

”The Last Panthers” var svinhypad i förhandssnacket men miniserien, som bygger på historien om världens mest framgångsrika diamanttjuvar, lever inte upp till förväntningarna. Den är snygg, smutsig och har häftiga spelplatser men manuset sviktar på sina håll.

David O. Russell har åter samlat sina favoritskådisar med Jennifer Lawrence i spetsen och skapat en film om en stark kvinna och hur en mopp förändrade hennes liv. Resultatet är snyggt och väldigt underhållande, men trots ett fint budskap blir jag aldrig särskilt berörd.

”The Force Awakens” är inte bara en grandios öppning på en ny trilogi, det är en av årets bästa filmer oavsett genre, och om du också vill känna dig som sju år gammal igen för några timmar så får du bara inte missa den. Det här är total eufori för alla fans.

Ron Howard vill ta andan ur oss med ett saltstänkt, meta-litterärt matinéäventyr som dränker sin publik i överdådig scenografi och hissnande effekter. I den processen tycks han ha glömt bort skådespelarna helt och hållet.

Att serien har köpts upp av kopiöst många länder och dessutom fått flera remakes är mer än förståeligt. ”Bron” är något att vara riktigt stolt över som svensk och dansk. Och efter en fantastisk tredje säsong höjer Rebecca Unnerud betyget till 5.

Adam Sandlers kiss-och-bajs-version av ”7 vågade livet”
är precis så dålig man kan tänka sig. Vid det här laget får man vad man
förtjänar ifall man har minsta förhoppning om en Sandler-film befriad från
pubertal humor, sexism och rasistiska stereotyper.

Mel Brooks ”Stjärnornas krig”-parodi har åldrats och är knappast helgjuten, men det finns härlig nostalgi och en skojfrisk känsla som räcker en bra bit.

M. Night Shyamalan avlägger ett återbesök i skräckgenren och sopar banan med större delen av årets skräckfilmsutbud med den stämningsfyllda, nervkittlande och riktigt otäcka historien om två barns mardrömslika vistelse hos sina morföräldrar.

Italienaren Nanni Morettis 12:e film är en semibiografisk historia om livet, döden och relationer mellan människor. Den döende modern som en katalysator för en medelålders kvinnas existentiella uppvaknande är berörande och fint skildrat, men tyvärr saknas ett driv framåt i berättelsen varför filmen inte lyckas gripa tag i mig så mycket som jag hade hoppats.

Pixar har vaknat upp på fel sida och ger sig ut på vildmarksäventyr utan vare sig karta eller kompass. Den gode dinosaurien Arlo själv är en charmig filur, liksom hans partner-in-crime Spot, men det räddar inte filmen som verkar gjord helt utan hjärta och själ.

Med avstamp i en succéroman har veteranregissören Hannes Holm skapat en lagom mysig, smårolig saga om en folkislken och självmordsbenägen gubbe som bär på mer hemligheter än man kan ana. Rolf Lassgård är det självklara utropstecknet i en julfilm som aldrig direkt överraskar, men inte heller gör något direkt fel.