Ken Loach börjar bli till åren gången men visar inga tecken på att minska sitt minst sagt produktiva tempo. 79-åringens senaste film är en lovsång till Jimmy Gralton – irländaren som använde kultur som vapen mot överhetens förtryck.

”Mission: Impossible – Rogue Nation” bockar pliktskyldigt av alla måsten, utan större intresse att driva filmserien framåt. En vilsen konspirationsthriller som tar sig själv på alltför stort allvar, och räddas enbart av action i toppklass och en lysande Rebecca Ferguson.

”Love & Mercy” är en musik-biografi som inga andra, som kastar publiken mellan psykadelisk förvridenhet, obehaglig thriller och musikalisk briljans som jag vågar gissa att få hade en aning om låg bakom Kalifornien-gruppen Beach Boys glättiga surftoner. Paul Dano är chockande bra, och förtjänar en hög med nomineringar för sin insats.

Världens mest orimliga filmserie toppar sig själv med ännu värre oneliners, galnare dödsscener och fler kändisar på menyn än tidigare. ”Sharknado 3” serverar precis vad den blodtörstiga publiken hungrar efter, utan att skämmas.

Ta “Frankenstein” eller valfri rysare om hemsökta hus. Ersätt den galne vetenskapsmannen med en sjungande transvestit, monstret med en blond muskelhunk och blodiga mord med sång, dans och sex. Då har du en av 70-talets mest underhållande kultrullar – “Rocky Horror Picture Show”.

I den näst sista filmen om supersnuten Johan Falk blandas kammaraction med rättegångsdrama (bland annat), när ett problem går mot sin slut och åtminstone två andra bara har sin början. Ska gruppen för särskilda insatser aldrig få andas ut?

Kevin Costner briljerar – en mening som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle formulera – i ett välspelat och verklighetsbaserat relationsdrama som handlar mindre om samhälle och rasism än vad det vill få en att tro.

”Paper Towns” är en rätt traditionell historia om amerikanska High School-ungdomar och deras sökande efter kärlek och sig själva. Det är ofta småroligt, väldigt mysigt och så där lite lagom tänkvärt även om filmen tyvärr aldrig når några högre höjder.

Den senaste i raden av alla superhjältar som Marvel presenterar för oss är också den minsta. Men storleken har ingen betydelse. Åtminstone inte i fallet ”Ant-man”, som faktiskt gör det som flera andra av hans avsevärt mycket biffigare kollegor i sina separata filmer sällan lyckas göra – att engagera sin publik även när actionsekvenserna tonat ut.

Ni minns väl nyheterna i november 2013? När stora delar av San Francisco blev Gotham City för en dag för att uppfylla 5-årige leukemipatienten Miles högsta önskan om att få vara Batman (eller Batkid). Många tusentals personer dök upp och hejade på, borgmästaren och polischefen involverades, twittrandet spred sig som en löpeld, och självaste president Obama skickade en hyllning.

”Den stora nötkuppen” är en väldigt färgglad och lättsam saga som absolut kan komma att tilltala den yngre delen av publiken, även om jag är ytterst tveksam till om den äldre blir lika road. En slutligen rätt så oinspirerande och ganska trist film om små lurviga djur som kommer på att samarbete lönar sig.

Disneys explosiva comeback uppdaterade den klassiska sagan
med häftiga sångnummer, medryckande humor och en rebellisk hjältinna med skinn
på näsan.

Romantisk zombiekomedi är det nya svarta! Efter ”Warm Bodies”
kommer den här skruvade, nattsvarta satiren som kräver en viss smak men vinner
mycket ur sin absurda humor och begåvade skådespelare.

”Trainwreck” är en hysteriskt rolig, smart och tänkvärd komedi som garanterat kommer roa den tjurigaste av oss. Amy Schumer har skrivit manus och spelar huvudrollen medan Judd Apatow regisserar och gör här faktiskt sin bästa film på mycket länge.

Wim Wenders gör film om kompisen och stjärnfotografen Sebastião Salgado och träffar helt rätt. ”Salt of the Earth” är en studie av en livsgärning i bilder och ett facit över människans grymhet på samma gång. Det är sorgset, storslaget och omistligt.

Halvvägs in i säsongen och kampen trappas upp rejält, men fokuset tar stryk.

Sedan stumfilmens tid då Greve Orlok för första gången svepte sin svarta kåpa över den vita duken har vampyrfilmer varit trendigt. Det har gjorts 200 filmatiseringar av ”Dracula”. Vart decennium har sin vampyrfilm som bitit sig fast och även om vi kan uppleva en viss leda över de senaste årens ”Twilight”-ripoffs, är vampyrer här för att stanna. Så hur lyckas ”The Lost Boys” sticka ut i detta blodhav av sylvassa huggtänder?