Jag är uppvuxen på landet utanför Linköping. En halv värld från Compton och födelsen av den moderna hiphopen. Istället för gangbangers och Bloods var jag omgiven av kor och åkrar, så det är tur att jag nu äntligen kan få en grundkurs i gangsterrappens historia. “Straight Outta Compton” berättar allt du någonsin velat veta om en av musikhistoriens stora epoker, och den gör det bra.
Berättelsen börjar med Eazy-E. Han langar droger, hotas lite för ofta med pistol, haffas av polisen för jämnan, och hans tillvaro ser kort sagt allt annat än ljus ut. Efter en smula övertalning startar han så småningom NWA, Niggas With Attitude, tillsammans med Dr Dre, Ice Cube, MC Ren och DJ Yella. Deras karriärer exploderar fortare än någon kan säga “Fuck Tha Police”, men deras vänskap testas hårt när pengar, managers, konkurrenter, tjejer, fester och kändisskap kommer som en enda tidsinställd brevbomb på posten i takt med att framgångarna tar fart.
Historien tar oss med på en resa genom det sena 80- och tidiga-90-talet i en tid när rap-musiken inte hade hunnit bli det den är idag, långt innan Eminem och 50 Cent skulle komma att dominera topplistorna. Det var en tid innan hiphop hade blivit riktigt mainstream att lyssna på, och det är fascinerande att följa pionjärerna på deras resa även för en oinsatt lekman som jag själv. Det tydliggörs på ett effektivt sätt filmen igenom hur och varför allianserna inom gruppen skiftar med tiden, och det görs utan lockelsen att sked-mata oss med vem som är “ond” och vem som är “god”. Kudos för det.
Det är rakt igenom välspelat också. Jag njuter av prestationer som faktiskt är ganska fantastiska, och det från skådisar jag aldrig sett förut. Framförallt Jason Mitchell i rollen som Eazy-E och Corey Hawkins som Dr Dre övertygar stort, så håll ögonen på dem i framtiden. Paul Giamatti gör även han en bra insats med en underbar tolkning av Jerry, bandets manager, som är en karaktär jag aldrig blir riktigt klok på. Är han hederlig och ärlig mot grabbarna, eller är han bara en ulv i fårakläder? Framförallt en scen mot slutet mellan Giamatti och Mitchell imponerar och sätter sig som ett slag i magen.
Speltiden är i längsta laget. Jag blir aldrig uttråkad, men en del scener hade kunnat skäras ned eller kapas helt utan att historien hade lidit av det, och även om många av dessa scener bidrar till att bygga en känsla så tycker jag filmen hade tjänat på att tajtas till en aning här och där. En annan invändning jag har är att jag gärna sett ett ännu större förmänskligande av karaktärerna. Jag hade velat se dem ännu mer sårbara, ännu mer nakna. Ibland blir de en aning karikatyrmässiga, bara en aning, men det är nog för att få mig att önska något mer.
Jag lämnar hur som helst biosalongen med ett stort leende på läpparna. Musiken vibrerar genom hela filmen och även om inga av rap-scenerna är lika bra som när Eminem rappar skjortan av Papa Doc i “8 Mile” så gör de definitivt sitt jobb, och får mig att bli sugen på att utforska NWA:s musikaliska arv lite närmare. Och mer än så kräver jag faktiskt inte.
Se “Straight Outta Compton”. Det är, om inte filmhistoria, så i alla fall ett stycke musikhistoria värd att uppmärksammas, och jag kan garantera att du lämnar salongen med inspiration i bröstet och en stadig ström av ghetto-rim rullandes från tungan.
Välkommen till Compton.