Bo Widerberg och Thommy Berggren var en regissör/skådespelar-duo att räkna med. I ”Joe Hill” skildrade de den sjungande fackföreningsaktivisten med gott om atmosfär och trivsamma detaljer även om den politiska motiveringen känns ensidigt.

Vince Vaughn leder en omaka trio på affärsresa. Rutten går till frisläppta Europa, och diagram och Powerpoints är ett minne blott när festsuget tar över. Tyvärr blir det aldrig festligt, snarare lika kul som en bakfylla. Skippa den här, du missar ingenting.

Animerade ”Den långa flykten” är en nostalgifläkt från 70-talet med all sin kampanda och samhällskritik men även en överraskande råhet. En bortglömd pärla som aldrig mist sin relevans.

Andra världskriget har vi sett skildrats på film förut. Men vad hände sedan, med såväl judar som nazister som överlevde? “En labyrint av lögner” skildrar hur man inledde en jakt på ansvariga som kom undan straff och hur många tyskar försökte förneka och glömma. Ett inte helgjutet men ändå sevärt och intressant drama.

”Odödliga” är en liten och intim kärlekshistoria. Samtidigt larger-than-life. En poetisk skildring av total, förblindande förälskelse så som den bara blir på film.

Charmig, stilig men relativt lättförglömlig. Det gäller för min svärmors första intryck av mig och det gäller för ”The Man from U.N.C.L.E”.

Är man på rätt humör är faktiskt den lätt enerverande, men alltid glatt energiske apan Nicke en sann fröjd att följa även om man med råge passerat fem år. Och så är alltså också fallet när jag ser denna, den tredje fristående långfilmen i vilken den mer än nådigt nyfiken Nicke åter hamnar i trubbel.

”Himmel över Havanna” kan vid första anblick kännas tråkig och torftig, men utvecklar sig till ett djupt mänskligt drama och visar på ett imponerande hantverk.

16 år kan tära på en man, och när han dessutom fått en hel massa maffia efter sig är det inte konstigt om supersnuten Johan Falk ser lite trött ut. För trött för att ens överleva ”Slutet”? En högst giltig fråga, och vägen till svaret är allt annat än lätt.

Jag är ledsen Disney, men det finns en uppsjö roligare, gulligare och mer inspirerande barnfilmer än ”Aladdin.” Trots den söta tigern, den roliga Anden och husdjursmattan känns denna Disneyfilm verkligen -90. Disney har nu gått bort från sina rimmande djurfilmer och satsat på sago-remakes. Vilket såklart är ett smart knep för att förtrolla en ny generation tittare, men plötsligt så känns deras kreativa insatser inte riktigt lika spektakulära längre.

Lassie, Benjie, Båtsman, Cujo, Beethoven… Det finns gott om minnesvärda filmhundar. Max är tyvärr inte en av dem. Om man inte hyser förkärlek till schäfrar eller amerikansk krigspropaganda så finns det inte mycket minnesvärt med den här tama familjefilmen.

Det är störande att se potential gå till spillo. Att se något som hade kunnat bli väldigt bra, istället bli ytterst mediokert. ”Pixels” är en sådan film, och en stor del av skulden lägger jag på Adam Sandler. Med en mer karismatisk huvudrollsinnehavare hade den här Chris Columbus-regisserade actionkomedin fungerat bättre, men som det är nu fungerar ytterst lite som det var tänkt.

Jake Gyllenhaals namn är ofta en kvalitetsstämpel och hans filmer är oftast lika bra som han själv. Detta boxningsdrama har sina starka stunder men det är framförallt en uppvisning av kameleonten med stort K.

De goda nyheterna? 2015 års ”Fantastic Four”-film är på flera sätt bättre än sina föregångare. De dåliga? Vi har sett så många ”origin stories” vid det här laget att ingen riktigt lär bry sig.

Kultfilmen från 2001 har fått en prequel i TV-format och som
i föregångaren så är det absurd, skruvad humor i alla dess former som gäller. Aningen
ojämnt och allt är inte lika roligt men det är ett underhållande alternativ
till korkade sitcoms – och en sådan här ensemble lär du inte stöta på i något
annat sammanhang.

Är du ett fan av fransk housemusik från 1990-talet så är ”Eden” årets filmupplevelse. Ett läckert vältrande i house, discoljus, rökiga nattklubbar och såklart en del ångest. Den inte så sympatiske huvudpersonens berättelse känns välbekant men musiken och miljöerna är medryckande.

”Boys Don’t Cry” är en viktig och obehaglig film som bygger på människors förutfattade meningar och rädsla för det som anses annorlunda i samhället, och på det en magisk kärlekshistoria.