Ralph Fiennes släpper loss som aldrig förr i Luca Guadagninos drömska, heta och visuellt utsökta relationsdrama. Den landar inte helt problemfritt, men resan dit är ändlöst njutbar och rentav förförande.

Äpplet faller inte långt från päronträdet. När Rusty Griswald upprepar barndomsresan mot Walley World är skämten varken lika rumsrena eller klockrena, men visst känner man igen sig längs vägen.

Årets finaste skildring av kärlek utspelar sig i en framtid där känslor är strikt förbjudna.

”Terror på Elm street”-serien är knappast känd för några uppföljare med hög kvalité. Men Wes Cravens egna reboot av Freddy Krueger är en underskattad kombination av metasatir och ruggig skräck av bästa sort.

”Alla presidentens män”-vibbarna är starka när Thomas McCarthy skildrar The Boston Globes avslöjanden om utbredd pedofili inom den katolska kyrkan. Casten är fenomenal och berättelsen oerhört spännande, vilket väger upp för en del klyschiga porträtteringar.

Tom Hoopers vackra visuella stil skänker ett rörande vackert skimmer över den sanna och viktiga historien om transkvinnan Lili Elbe.

Johnny Depp tar för första gången på länge ett lyckat steg bort från sin svajiga Burton-persona och levererar skådespel av högsta klass i Scott Coopers blytunga, snygga och intensiva gangsterfilm.

Kan du inte din 80-talskomedi så kan du ha missat Chevy Chases komiska tajming. Endast det är en anledning att återupptäcka den här komedipärlan som trots vissa svackor är en underhållande, charmig och underbart pinsam bilsemester.

”Aerobics” är en av de sötaste kärleksfilmerna jag sett på länge. Ärligt, naket, modigt och ofta humoristiskt – tokcharmig feelgood, helt enkelt. Det är också en film som lär gå många förbi, och det krossar mitt hjärta.

Kampen för originalitet i skräck-genren fortsätter.

Regissören Cary Fukanaga har i Netflix första egenproducerade film lika vackert som skräckinjagande fångat ett krigs hemskheter och levererar inget annat än ett modernt mästerverk.

Vad händer när 90-talets smartaste slasherfilm blir TV-serie? Tyvärr mer snack än action och utan Kevin Williamsons fyndiga dialog så blir det tyvärr ganska blekt.

Nej, allt kommer inte att bli bra. När Wim Wenders återvänder till spelfilmen efter ett sjuårigt uppehåll – han har under tiden bland annat gjort den magnifika dokumentären ”Jordens salt” – är det med ambitionen att förena 3D-teknik och karaktärsdrivet drama i en berättelse som enligt promotionmaterialet handlar om sorg, förlåtelse och skapandets villkor. Och det låter ju minst sagt lovvärt. Men ibland är det som bekant svårt att få teori och praktik att mötas.

Filmens skönhet och de helt otroliga och fantastiskt trovärdiga miljöerna tar andan ur mig inledningsvis och efteråt lämnar jag snyftande salongen. Visuellt och känslomässigt kapitulerar jag således fullständigt för det jag ser, även om det är något väldigt väsentligt och mycket påtagligt som saknas i själva berättandet.

Netflix senaste tillskott i seriebanken är fullt av knark, kriminalitet och korruption – men känns ibland mer som en historielektion än ett nyanserat drama.

Estländsk-georgiska ”Mandarinodlaren” nominerades till en Oscar för bästa utländska film förra året men fick se sig slagen av Pawel Pawlikowskis mästerliga ”Ida”. Bägge filmerna intresserar sig för nationella trauman och är mer eller mindre omistliga.

Mycket smygande, en del action och lite gammalt hederligt barnakastande (!) på toppen, men inte särskilt intressant.