Den andra av de två filmerna om Karl Oskar och Kristina har lika starka personporträtt som den första och det är med spänning vi får följa deras framgångar och bakslag i Minnesota. Men de tre timmarna känns lite längre den här gången, och en tillbakablick som dras ut alltför länge, ihop med ett alltför grovt porträtt av indianerna gör att ”Nybyggarna” inte når hela vägen fram till toppbetyget.

Gripande skildring om de svenska utvandrarnas färd mot Amerika. En berättelse som inte kunde kännas mer aktuell än idag då fokuset på flyktingar som färdas över Medelhavet under fruktansvärda förhållanden, är i allas medvetande. Det ger ett extra perspektiv på en saga som redan är stark i sin egen rätt.

En gång i tiden hade ett dialog- och karaktärsdrivet drama med Robert Redford och Nick Nolte lockat mer än mycket annat. Nu i händerna på Hollywood blir det “Griniga gamla gubbar på promenad”.

En förbannad Jessica kommer gående med bestämda steg längs korridoren. Hon rycker upp dörren till sin lägenhet, slänger sig ner i kontorsstolen och sveper en termos sprit. Kort därpå går hon tillbaka ut i korridoren igen, nu ännu argare. Visst är hon en ”strong female character”, men en ensidig sådan. Dessutom är storyn lika förutsägbar som hennes rörelsemönster – två steg fram, ett åt sidan. Såhär blir det när Marvel dansar foxtrot.

Mörkret faller, blodet sprutar och punkmusiken dånar när Jeremy Saulnier följer upp sin hyllade ”Blue Ruin” med en minst lika tät och härligt skitig film.

Detta är en amerikansk independentfilm som är otroligt fascinerande och riktigt spännande i all sin enkelhet. ”Experimenter” bringar dessutom med sig viktiga budskap om att våga ifrågasätta auktoriteter och samtidigt lita på sin egen medmänskliga intuition.

Syskonen Wachowski levererar oftast något oväntat. Oavsett hur väl genomfört slutresultatet är kan man åtminstone förvänta sig en rebellisk story som uppmanar till eftertanke. Detta är en skön, soft sci-fi serie med fokus på det emotionella. Såklart med stora ambitioner. För stora ibland, men när allt klaffar är det briljant.

Du vet den där kompisen i bekantskapskretsen som är sjukt speedad, som aldrig behöver sova och som alltid hinner göra tre gånger så många saker som du. Hen som skuttar obekymrat genom livet till ett glatt 80-tals soundtrack. Precis så är Kimmy Schmidt: hysterisk, färgglad, inspirerande och naiv. Hen är någon som man älskar för sin barnslighet, men samtidigt inte står ut att umgås med i mer än ett par dagar.

Mörkret bubblar under småstadsytan i detta australienska hemvändardrama av regidebutanten Simon Stone.

Ikoniserad, mystifierad och sexualiserad men aldrig tidigare så väl porträtterad. Hör Marlon tala om Brando med egna ord i den fascinerande dokumentären ”Listen to me Marlon”.

Alice Winocours dramathriller ”Maryland” hade tjänat på att ge oss mer bakgrundshistoria till de båda huvudkaraktärerna, men är absolut en film som inte bör missas.

Davis Guggenheim satsar på kärlek och värme när han skildrar politiska aktivisten Malala Yousafzai som överlevde talibanernas mordförsök i Pakistan. De tyngre frågorna bortprioriteras men man lämnar salongen med beundran och glädje.

Nikole Beckwiths debutfilm om vad som sker när en ung kvinna kidnappad som barn återvänder till sina föräldrar är ett svart, fängslande drama. En smått ojämn omvändning i filmens andra halva kompenseras av lysande skådespel.

Den kanadensiska långfilmsdebutanten Stephen Dunn har skapat ett lika intimt som färgsprakande uppväxtdrama fyllt av allt från hatbrott till talande hamstrar.

”Less is more” är ett koncept som ”The Invitation” anammat när den med små medel bygger upp en effektiv, skrämmande paranoia under en middagsfest där allt inte står rätt till.

Trots ett filmförbud från de iranska myndigheterna så fortsätter Jafar Panahi att göra film. I den här fyndiga mockumentären agerar han själv taxichaufför och utvecklar via en rad spännande möten sin beundransvärda kärlek till filmberättandet.

Förväntningarna har varit höga på Joachim Triers tredje långfilm ”Louder than Bombs”, i våras uttagen till huvudtävlan i Cannes som första norska film på 36 år. Efter de hyllade skildringarna av unga Oslomäns inre kamp mot sig själva i ”Repris” och ”Oslo 31 augusti” byter Trier och hans ständige medförfattare Eskil Vogt oslonorskan mot New York-engelska utan att för en sekund frossa i den nya settingen eller förlora sitt säregna filmiska språk i översättningen.