2016 är året då superhjältefilmen fick ett samvete. Biodukens nästintill odödliga karaktärer börjar inse konsekvenserna av sina superkrafter. När hus faller så stryker civila med. När CGI-festen är över och städer ligger i ruiner, kan man inte längre ignorera de anhöriga som letar där och hoppas hitta familjemedlemmar vid liv. Det är inte längre serietidnings-fantasy. Nu får filmerna en helt ny tyngd, en jordnära touch som känns rätt i tiden. Zack Snyders ”Batman v Superman” snuddade vid temat men ”Civil War” lyckas, med mindre ansträngning, föra fram en stark poäng.
Ett uppdrag går snett. En förkrossande blick i Scarlet Witchs ansikte säger allt. Oskyldiga människor är döda. Avengers hamnar åter i hetluften. Superteamet verkar föra med sig död och förödelse vart de än går, så högre makter kräver att de överlämnar sig till FN. Hjältarna ses som oberäkneliga. Tickande bomber som när som helst kan detonera. De måste kontrolleras och hållas under uppsikt.
Ett tjockt kontrakt landar på bordet och delar gruppen i två läger. Tony Stark (Robert Downey Jr) vill ta sitt ansvar och skriva under. Captain America (Chris Evans) vägrar bli någon annans marionettdocka. Båda har sina skäl. Kamraterna tvingas välja sida.
Filmen bär Captain Americas namn, men är en Avengers-rulle ner i minsta atom. Iron Man. Black Widow. Scarlet Witch. Vision. Falcon. Iron Patriot. Hawkeye. Ant-Man. (Thor och Hulken tog en paus, men du hinner knappast sakna dem.) När orden inte längre räcker till tar man till järnhårda knytnävar för att banka skiten ur varann i några magnifikt designade actionscener.
Startsträckan är lite för lång. Men när storstriden vi väntat på äntligen kommer, sitter jag med ett stort leende och njuter av varenda slag och oneliner. Alla coola superkrafter, finurliga tekniska attiraljer och omaka personligheter drabbar samman i en välkoreograferad symfoni. Men även det bakomliggande dramat blir mer spännande än jag kunde föreställa mig. Vad driver nära vänner till att slå varandra blodiga, fastän de tror på samma mål men olika medel. I ”Civil War” finns inget utrymme den där färgstarka serietidningsskurken som vi är vana att se. Det behövs inte. Med vänner som dessa, vem vill ha fiender?
Det här är ett välskrivet, påtagligt dilemma som funkar riktigt bra tack vare regissörer som tar varde rollfigur på allvar. Anthony och Joe Russo (som gjorde ”Captain America: The Winter Soldier” och tar sig an nästa ”Avengers”-del) kan vara det bästa som hänt Marvels universum. De lyfter fram personerna bakom superkrafterna och ger dem en röst, ger dem känslor och ett syfte, något värt att strida för. Var och en får utrymme att visa vad de går för. Trots att många stora egon och häftiga förmågor slåss om spelutrymme, får alla sina femton minuter i rampljuset. Så pass att präktige Captain America själv nästan framstår som den minst intressanta karaktären.
Förstärkningen kommer i form av två spännande nykomlingar. En hämndlysten prins T’Challa (Chadwick Boseman) byter om till Black Panther för att klösa sig fram till rättvisa. En ivrig Peter Parker (Tom Holland) har nyss upptäckt sina spindelreflexer, och får en knuff i rätt riktning för att bli en fullfjädrad Spider-Man. Den ene är en sorgtyngd antihjälte, den andre en skojfrisk fläkt som stjäl varenda scen. Båda två får sina egna filmer inom kort. Det här bådar gott!
Men filmen har inte bråttom mellan de stora striderna. Regissörerna Russo är lika förtjusta i mindre och jordnära scener där våra hjältar får andas ut och prata ut. Okej, det är ett fint sätt att säga att det kan kännas segt mellan varven. Och filmen är lång. Marvels längsta hittills. Men ointressant blir den aldrig. Handlingen kräver ofta att du hängt med genom Marvels cinematiska universum. ”Civil War” plockar upp trådar från ”Avengers: Age of Ultron” och ”Captain America: The Winter Soldier” utan att förtydliga i onödan. Det är ett modigt sätt att berätta den här historien, man tar för givet att biopubliken är smart och engagerad nog att hålla koll på det breda persongalleriet och allas bakgrund.
Det är mycket man vill få plats med i filmen. Men ju mer jag tänker på ”Captain America: Civil War” efteråt desto mer imponerad blir jag. Av hur fint detta nya kugghjul passar in i Marvels filmiska maskineri. Man spinner vidare på händelser i de tidigare filmerna och väcker pepp inför ”Black Panther”, ”Spider-Man Homecoming” och ”Avengers: Infinity War”. Men den riktiga bedriften av bröderna Russo är att alla övermänskliga hjältar får bli lite mer sårbara, lite mer mänskliga. De förstår att en emotionell punch smäller högre än stora explosioner. Vi får mycket av båda delarna, men häftig action betyder inget om man inte bryr sig om karaktärerna. Och tonen känns aldrig fel, trots stora hopp från psykologiskt drama till självmedveten komedi, från muskulös action till rena fantasy-strider.
Så vi kommer minnas 2016 som året då superhjältarna fick ett samvete. Året då de vände sig mot varandra i ultimata kraftmätningar. Och året då den lätt uttömda superhjältegenren visade att den hade mer att ge. Förhoppningsvis ska de mest ambitiösa filmerna inte längre handla om att förinta flest skyskrapor, utan att beröra och belöna sin publik.
Efteråt hör jag biobesökare debattera om de håller på Team Cap eller Team Iron Man. På riktigt. Här är en superhjältefilm som lyckas med vad flera försökt tidigare, att sudda ut gränserna mellan gott och ont, mellan rätt och fel. Att få de mest inbitna fansen att upptäcka nyanser hos sina favorithjältar som de inte hade en aning om. Marvels universum mognar. De emotionella insatserna är höga. Fas 3 känns plötsligt riktigt lovande.