Elvis & Nixon 2016

Ett speciellt fotografi i the National Archives har begärts ut mer än något annat och såldes i 8000 kopior när det först släpptes – det när kungen av rock'n roll, Elvis Presley, skakar hand med västvärldens mäktigaste ledare, dåvarande presidenten Richard Nixon. 

”Elvis & Nixon”, med världspremiär på Tribeca Film Festival, är filmen som återger det bisarra mötet med så mycket humor och glimt i ögat att det är omöjligt att låta bli att falla. 

Filmen bygger på information hämtade ur två böcker, skrivna av Jerry Schilling, nära vän till Elvis, och Egil Krogh, en Nixon-medarbetare – båda var med under dagen då mötet ägde rum. Det är ändå lätt att misstänka att vissa dramaturgiska friheter har tagits och att det knappast är en helt ”sann historia” vi får ta del av. Speciellt om det stämmer att ingen annan var närvarande vid själva mötet och att Nixons administration bestämde sig för att uppfylla Elvis krav på att det hela skulle hållas hemligt för tillfället så inga intervjuer gjordes på ämnet förrän efter flera år.


Handlingen utspelar sig den 21 december 1970. Elvis (Michael Shannon – ”Mud”, ”Revolutionary Road”) och vännen Schilling (Alex Pettyfer – ”Magic Mike”, ”The Butler”) tar nattflyget från Los Angeles till Washington medan Elvis skriver ett brev till Nixon. Han har bestämt sig för att det han vill helst av allt, är att få bli hemlig federal agent för att hjälpa till i kampen mot droger. 

Väl i huvudstaden tar de bilen till Vita Huset för att överlämna brevet till en av de minst sagt förstummade vakterna. Att det finns speciella säkerhetsrutiner för post till presidenten verkar inte vara något Elvis reflekterat över. Det är lätt att se en man vars status som dyrkad idol öppnat varenda dörr hittills – att han skulle bli nekad något finns liksom inte. Han vill dessutom helst träffa presidenten redan samma dag och meddelar vilket hotell han kan nås på. 

Efter några turer, där både PR-tankar om vad träffen kan göra för presidentens popularitet hos de unga, samt Nixons 22-åriga dotter haft ett finger med i spelet, blir mötet av. Det är under denna den andra halvan av filmen som det riktiga lyftet sker.


Helt korrekt återgivet eller inte – när det är så här träffsäkert spelar det faktiskt mindre roll. Att få se hur de strikta rutinerna kring ett presidentmöte helt smulas sönder av ”The King”, och hur den torra Nixon (Kevin Spacey – ”House of Cards”, ”De Misstänkta”) först ger tillsägelse till sin personal om att bli ”räddad” efter 5 minuter, men sedan långsamt smälter och istället börjar mysa – och nästan skrocka lite – i musikikonens närvaro, är en ren fröjd. Skratten låter inte vänta på sig. 

För någon som jag, som växt upp med en föräldrageneration som hade Elvis som husgud, så inser jag när efter filmen att trots att hans musik och ”ande” var ständigt närvarande hemma så har jag väldigt lite koll på vad han var för typ av person. 

Får man tro ”Elvis & Nixon” var det en mycket speciell man. Här framställs han på gränsen till naivt korkad i sin önskan att bli agent och – att som världens mest igenkända person – kunna jobba ”under cover”. Men det finns också anledning att tro att hans tidigare erfarenhet av att ha tilldelats olika polisbrickor från lokala stationer gjorde att han inte tyckte förfrågan var bortom all rimlighet. Det visar sig ju att han faktiskt lyckas. 

Jag gissar att de mest inbitna Elvis-fans inte kommer bli alltför förtjusta i den aningen fördummande bild som presenteras. Samtidigt så framställs ”Kungen” med en slags glimt i ögat som gör att man misstänker att han i alla fall till viss del går precis tvärtemot alla regler han blivit tillsagd att följa, bara för att han kan. En  rebellisk ådra skymtar. 

”Elvis & Nixon” är en enkel liten pärla vars trevande upptakt ger total utdelning under själva mötet mellan de två giganterna, framför allt på grund av kemin mellan alltid imponerande Spacey och Shannon. Det finns en del finess inskrivet i manuset också, men det är leveransen som övertygar, där varje blick, handrörelse och minsta lilla suck gör sitt för helheten. När eftertexterna rullar – och missa inte att läsa vad som står – så sitter man med ett snett leende på läpparna.