Den tyske auteuren Wim Wenders har fått med sig James McAvoy och vår svenska stolthet Alicia Vikander ner på djupet i en atmosfärfylld och vemodig kärlekshistoria.

Madison Wolfe är perfekt i huvudrollen som Barbara, den utstötta tjejen som bara vill jaga jättar i skogen. ”I Kill Giants” är en ungdomsfilm med mörker och starka känslor – det låter ju fantastiskt men blir tyvärr inte den emotionella storm man hoppas på.

Mordet på en omtyckt ishockeytränare lämnar ingen oberörd. Aggressionen och misstron växer mellan rikemanskids och flyktinggrabbar. Martin Beck tar sig en stänkare på balkongen och cementerar sin roll som filmseriens mest överflödiga karaktär.

Daniel Pearles off-Broadwaypjäs har blivit film, och utgår från en mindre utforskad aspekt av att tillhöra en familj med ett transgenderbarn – nämligen mammans perspektiv. Ett mycket fint familjedrama med Claire Danes, Jim Parsons, Octavia Spencer, och Priyanka Chopra.

Tolv år efter den hyllade regidebuten “Farväl Falkenberg” vänder regissören Jesper Ganslandt kameran mot sig själv och 4-årige sonen Hunter i det omvända flyktingdramat “Jimmie”. Måns Månssons vackra foto vidgar dock inte filmens allt för snäva perspektiv.

”Britannia” är ett hopkok av historiska händelser, mytologi och fantasier som mynnar ut i ett storslaget, men extremt kaotiskt äventyr. En hel del gott lovas inledningsvis och serien är på sina håll riktigt snygg, men landar tyvärr dock i slutändan, där den aldrig riktigt från början lyfte ifrån.

Helen Mirren och Donald Sutherland flyr ålderdomshemmet och ger sig ut på vägarna en sista gång för en husbilsresa längs vägar kantade av minnen i Paolo Virzìs hyllning till livet i slutet av livet. En rörande roadtrip väl värd att följa med på – trots att vi gjort det förr.

”Charmören” är en välgjord och tankeväckande film om en iransk immigrant som har två månader på sig att hitta en dansk fru för att få stanna kvar i Danmark.

Filmskaparen Gabriela Pichlers comeback når inte upp till debuten ”Äta sova dö”, men är ändå ett charmigt och sevärt porträtt om samhörighet och representation.

Blod svett, tårar och synthar. Den franska rape-revenge-thrillern “Revenge” håller inte tillbaka på någon av dessa beståndsdelar. Debutregissören Coraline Fargeat hämnas på både sliskiga manliga blickar och lovar stort inför framtiden med sin högstiliserade ultravålds-odyssé som knappast är för alla.

”Lizzie” är en vackert filmad korsning mellan thriller och kostymdrama satt i sekelskiftsmiljö, och bjuder på heta kärleksscener mellan Chloe Sevigny och Kristen Stewart. Slutscenerna både starka och överraskande, men på det stora hela är det inte mycket vi inte sett förut.

”Come Sunday” är baserat på den sanna berättelsen om hur Pastor Carlton Pearson räddade de svältande barnen i Afrika från att komma till helvetet, ja, teologiskt sett i alla fall. Netflix drama är både välgjort och med fina skådespelarprestationer.

Ett coming-of-age-drama med större intensitet och autenticitet än jag någonsin sett förut. Komikern Bo Burnhams långfilmsdebut är en underhållande påminnelse om de obekväma tonåren, och man kommer garanterat att skruva igenkännande på sig i biostolen både en och två gånger mellan skratten.

Debra Graniks efterlängtade uppföljare till ”Winter’s Bone” gör oss inte besvikna! ”Leave No Trace” är ett lågmält drama om en far och en dotter som lever ”off the grid” men tvingas tillbaka in i samhället. Skådespelarprestationerna är fenomenala, och filmen blev en av mina Sundance-favoriter i år!

Knappt har tioåriga Agatha-Christine hunnit sätta upp sin detektivbyrå i en ny stad innan hon har ett nytt fall. Hennes huvudmisstänkta är jämnårige Vincent, som har lång lugg och definitivt har något skumt för sig. En varm men lite långsam berättelse.

”Monster” måste ses som någon av en bragd, filmad på 20 dagar utan repetitioner och utan omtagningar. Stjärnskottet Kelvin Harrison Jr fängslar dock med sin fina rollprestation, och filmfotot är en njutning att se. Den kommer kanske inte bli årets toppfilm, men fortfarande väl värd att se!

Ett annorlunda och satiriskt drama om dagens Israel, och de djupa spår förintelsen satt hos efterkommande generationer. ”Foxtrot” är inte bara självkritisk och politiskt relevant, utan bjuder även på visuell njutning och psykologisk djupdykning ner i våra familjerelationer när de skakas om i grunden av trauma.