1988 var kanske inte Steve Martin och Michael Caine det radarpar man förväntade sig i en komedi, men desto mer lyckat är resultatet i den här njutbara sol-och-vårarrullen.

Cannes-veteranen Almodóvar är tillbaka i tävlan, den här gången med en självbiografisk historia. Antonio Banderas spelar en åldrad regissör som tappat sin mojo. Plågad av smärtor, som dämpas med heroin och piller, minns han tillbaka på sitt liv och några av de personer som påverkat honom och hans konst. Men tyvärr, jag kunde inte bry mig mindre om detta platta drama.

Elton Johns liv och karriär summeras i en röjig biopic där hitsen avverkas på löpande band. Kreativa toppar varvas med mörka dalar, utan att man någonsin ruckar på den glittrande ytan som han blivit känd för. Härliga ”Rocketman” har all potential att bli en stor publikfavorit.

Ken Loach gör ännu en gång en mycket ömsint skildring om brittisk arbetarklassmisär och riktar ljuset på brister i det så kallade välfärdssamhället. Detta otroligt välspelade familjedrama skildrar en kamp som ingen vill kämpa, men som tyvärr är verklighet för så många.

Förbjuden kärlek i en värld av fördomar, det kan tyckas vara en uttjatad filmklyscha. Men i händerna på skicklige regissören Levan Akin bir detta gaydrama i den georgiska dansvärlden en vacker och härlig filmupplevelse.

Spike Lee har producerat Stefon Bristols sci-fi-äventyr om två Brooklyn-kids som reser tillbaka i tiden. Filmen är något ojämn men ändå sevärd och underhållande.

Jim Jarmusch samlar ett stort gäng kända ansikten och gör en otroligt underhållande och absurd zombiekomedi som både överraskar och roar stort. Bill Murray paras här ihop sig med en likaledes torrkul Adam Driver och de två skapar minnesvärd magi med sitt samspel.

Hur reagerar ett gäng skolungdomar när alla vuxna försvinner från deras hemstad? Vi får följa dem genom anarki, domstolar och brutna allianser i en fängslande, modern version av “Flugornas herre”.

Pojken Willy landar på en outforskad monsterplanet, där han med hjälp av en robot och den gula varelsen Blixten måste överleva tills någon hittar honom. Det borde inte vara möjligt att skapa en fantasilös monsterplanet, men på något sätt lyckas de.

Med en prislapp på 14 mille på sitt huvud är John Wick minst sagt en pressad man. Vi möter honom där vi lämnade honom sist, på språng som ”excommunicado”. Varenda människa han passerar kan visa sig vilja döda honom, och när livet för vår gode John ser ut att vara totalkört, finnes potentiellt hopp hos vänner från det förflutna.

Idén att nyinspela ”Rivierans guldgossar” med två kvinnor är inte helt tokig, men tyvärr är inte Rebel Wilson och Anne Hathaway på samma nivå som Steve Martin och Michael Caine. Dessutom tvingas de jobba med ett svagt manus utan många skratt.

HBO-producerade ”Chernobyl” handlar som namnet antyder om kärnkraftolyckan 1986 i nuvarande Ukraina, och visar en ödesmättad dramatisering av en av de värsta katastroferna i modern historia.

John Singletons ”Shaft” tog en av blaxploitationgenrens mest omtyckta karaktärer in i 2000-talet med välspelat och underhållande, men stundtals plojigt och platt actiondrama som resultat.

Steve Carell leker med dockor och tampas med inre demoner, i Robert Zemeckis ”Toy Story” för vuxna. Det är rätt mysigt att se denna fantasivärld komma till liv, men huvudpersonens drama känns livlöst och kallt.

Filmen är ett visuellt mästerverk som visar upp USA:s breda befolkning när de firar nationaldagen den 4 juli. Filmad under en dag i 50 stater år 2017, är den en tidskapsel över vår samtid, och framför allt hur vi upplever vår tillvaro i dagens Amerika.

Detta är en otroligt charmig dramakomedi om kvinnor, skapad av kvinnor. Det är kanske inte så roligt som det kunde ha varit med den här rappkäftiga ensemblen, bestående av bland andra Amy Poehler, Tina Fey och Maja Rudolph, men det är desto mer hjärtevärmande, äkta och framförallt bara helt underbart.

”UglyDolls” är en korsning mellan ”Toy Story” och ”Trolls” och i slutändan en sevärd och hyfsat trevlig animerad musikal för de mindre barnen. Det är inte jätteroligt eller särdeles snyggt egentligen heller, men budskapet om att vara vackrast som sig själv är trivsamt och den poppiga musiken peppig.