Stephen King-rysaren om en övernaturlig djurkyrkogård traumatiserade en hel vhs-generation, och visst finns här ruggig atmosfär och kusliga scener även om mycket känns daterat och ojämnt.

Det här är en serie för dig som gillar stora känslor, folkkära skådisar och vacker svensk natur.

Simon Settergren har skrivit, producerat och spelar huvudrollen i dramakomedin baserad på hans egna upplevelser med schizofren pappa. Det är fint, varmt och kärleksfullt samt med en fantastisk insats från Philip Zandén.

Nio år efter att vi först fick stifta bekantskap med den ranglige Hiccup och hans söte drake Toothless är det dags för Dean DeBlois att knyta ihop säcken. Alla ingredienser för ett tårdrypande avsked har varsamt karvats fram genom åren och står nu redo för att lämna biopubliken i en pöl av melankolisk sorg och saknad, men dessvärre är det något som saknas för att den här draken ska susa hela vägen upp till himlen…

”Happy Death Day 2U” är en underhållande om än hyfsat förutsägbar uppföljare, som återigen handlar om att upprepade gånger dö och däremellan jaga sin egen mördare. Filmen är absolut sevärd om man gillade den förra, men jag saknar det rysliga elementen och finner de farsartade episoderna vara väl svårsmälta mot slutet.

Viaplays senaste originalserie är en mystisk thriller som tyvärr snubblar på sina egna ambitioner. Izabella Scorupco spelar ena huvudrollen mot, den för svensk publik ännu relativt okände, August Wittgenstein. Båda ger de sina karaktärer ett djup som det hyfsat haltande manuset saknar.

”Gomorra”-regissören Matteo Garrones nya verk berättar om vad som händer när en snäll man dras in i något han aldrig borde ha varit en del av, och filmen lyfts av fenomenala skådespelarprestationer.

”Notting Hill” hade svensk premiär 1999, och har sedan dess visats otaliga gånger på teve. Förvånande nog känns den ännu inte urvattnad, utan levererar med säker hand både pittoreska Londongator och svindlande romantik.

En Johnny Depp, en Sean Connery, ett filmbolag, en F-16 Fighting Falcon, en översvämning, ett dödsfall, en dokumentärfilm, 29 år och många många miljoner senare är Terry Gilliams efterlängtade verk äntligen här. Slutresultatet – en galen röra av buskis och stereotyper.

George R.R. Martins bidrag till den väl utforskade genren ”i rymden kan ingen höra dig skrika” är sci-fi-skräck utan varken spänning eller drama. Flera komplicerade sidohistorier och platta karaktärer gör att det åtminstone blir spännande att se hur många tittare som lyckas fullfölja säsongen.

”They invented a game, on top of a game”. Steven Soderbergh (”Ocean’s Eleven”) och Tarell Alvin McCraney (”Moonlight”) riktar luppen mot de systematiska orättvisorna inom amerikansk basket och levererar en rappt underhållande och samtidigt tänkvärd film.

Japansk manga, råbarkad cyberpunk och en idealistisk hjältinna möts i en barnvänlig, futuristisk actionfest. Från Rodriguez och Cameron förväntar man sig något mer än denna mellanmjölks-sci-fi. Men filmen är iallafall en fröjd för ögonen och Alita en teknisk milstolpe.

Claire Denis tar med oss på en lika frustrerande som tillfredsställande rymdresa ner i ett svart hål där jakten på svar kantas av scener som är så pass vågade att de nästan chockerar.

”Cold Pursuit” serverar ultravåld, Liam Neeson och åtskilliga kubikton snö. Den gör det långt över förväntningarna.

”Lego-filmen 2” är en direkt fortsättning på förra äventyret och en riktigt bra uppföljare, även om receptet till stor del är detsamma som sist. Detta fartfyllda och extremt underhållande äventyr passar verkligen alla åldrar. Det är roligt, fyndigt och stundvis helt galet och det känns härligt att jag stundvis gapskrattande kan dela upplevelsen tillsammans med mina barn.

En Steve-Jobs-kult, en helig graal och trasiga rymdskepp som lagas med silvertejp – detta är bara några av alla detaljer som gör ”Iron Sky: The Coming Race” till en orgie i nördhumor och konspirationsteorier. Ett manus som inte räds något, och är tillika komplett galet.

Naturromantisk och våldsam – ideal och idyll får sig en rejäl törn i ”Queen of Hearts”. Ett provokativt, lågmält drama om förbjuden åtrå mellan generationerna och maktmissbruk med något flyktiga ”Alice i Underlandet”-referenser. En film som flyttar gränser och ifrågasätter kvinnorollen utan att bli predikande.