Renée Zellweger gör en storartad tolkning av Judy Garland i hennes sista år i livet. Det är en gripande och sann historia om Hollywooddrömmen som kom med ett högt pris.

Rian Johnson har skrivit och regisserat en djävulskt skön pusseldeckare med glimten i ögat och en ensemble att dö för. ”Knives Out” är en stilig och snygg homage till whodunnit-genrens allra bästa.

”En komikers uppväxt” är emellanåt väldigt underhållande, men den gör också ont att se. Filmen handlar om hur barndomens oskyldiga misstag kan påverka oss långt in i vuxenlivet. Johan Rheborg gör sitt livs roll, och Gardells manus och Sekersöz regi är en vinnande kombination.

Ett barns plötsliga död blir en katalysator för uppdämda känslor och stämningar bland de vuxna på en liten ort i Norge. Dag Johan Haugerud har skrivit och regisserat detta starka och spännande socialrealistiska drama om ett samhälle i svår kris.

”The King” är ett medeltida mörkt krigsdrama utan större skärpa. Filmen är visuellt vacker på sina håll, men tyvärr på tok för lång och väl enformig för att hålla mitt intresse vid liv en längre stund.

Fantastiska tempel i miniformat, ordspråk gjutna i murbruk, runda stenar, spiror, tinnar, torn och elefantskulpturer sammanfattar Ferdinand Chevals naivistiska, arkitektoniska verk Le Palais Ideal. Filmen är en hyllning åt den excentriske cowboy-mannen och kärleken mellan far och dotter. Allt i klassisk fransk tappning.

Rätten till bostad är en mänsklig rättighet. En rättighet som Malmöiten Fredrik Gertten uppmärksammar i sin nya dokumentär ”Push”. En rättighet som blivit nästan omöjlig att verkställa i dagens bostadsklimat där en miljon människor står i kö bara för en hyresrätt i storstäderna. Och det är endast här i Sverige.

”Om det oändliga” är Roy Anderssons kanske mest personliga film hittills. Samtidigt är den på sätt och vis också hans mest tillgängliga på länge. Det är poetiskt och vackert så det förslår och har ett rappt tempo med ovanligt rättframt och direkt tilltal, vilket jag uppskattar. Nackdelen är att den sedvanliga torra humorn inte får plats i de något kortare scenerna, varför det heller aldrig riktigt blir så roligt som det hade kunnat vara.

Time to… sink? ”Det: Kapitel 2” når inte upp till den första filmens nivå annat än i korta stunder. Här finns en handfull ljuvligt obehagliga scener och mycket vilja på papperet, men filmens längd och svajiga skådespelarprestationer försvårar för både Bill Skarsgårds Pennywise och publiken.

”The Laundromat” är en hyfsat underhållande film om något så tråkigt som pengatvätt. Steven Soderberg har regisserat denna verklighetsbaserade mörka komedi, som egentligen inte imponerar särskilt. Dock lyfts upplevelse något tack vare en synnerligen välspelad ensemble bestående av bland andra Meryl Streep, Gary Oldman och Antonio Banderas.

Jane Magnusson manar till tårar och skratt med en finstämd betraktelse över komikerparet som regerade folkhemmet i över trettio år.

En fullständigt lysande Scarlett Johansson paras ihop med en minst lika briljant Adam Driver i detta smärtsamt berörande relationsdrama signerat Noah Baumbach. ”Marriage Story” är ett starkt och kärleksfullt porträtt av ett kraschat äktenskap.

Orlando Bloom och Cara Delevingne frontar inte bara en av årets mest hajpade fantasyserier, utan antagligen också den bästa. Det är såhär ett riktigt hantverk av skådespeleri, manus, regi och bildkomposition, kan få det att spraka i rutan.

”Joker” är en fullständig fullträff, som övertygar i varje bildruta. Denna tungsinta historia om mänskligt förfall är väldigt våldsam, men vacker och dessutom vansinnigt underhållande. Joaquin Phoenix i titelrollen är strålande! Han bär detta från början till slut, på sina taniga axlar, och jag kan inte annat än lyfta på hatten åt en av vår tids absolut bästa aktörer.

Med egna sånger och en elektrisk scennärvaro är Jessie Buckley en urkraft i rollen som den vilda Glasgowtjejen Rose-Lynn som drömmer om att byta puben mot de stora countryscenerna i Nashville. Det är en njutning att se och höra en stjärna födas i “Wild Rose”.

”Ad Astra”, latin för ”mot stjärnorna”, är ett visuellt vackert rymdepos i vilken Brad Pitt imponerar stort. Historien är dock väl spretig och dialogen på sina håll smärtsamt högtravande, varför filmen som helhet tyvärr är en besvikelse.

Efter 37 års väntan får vi återvända till världen Thra och den mörka kristallen, en väntan som verkligen inte varit förgäves.