Om det oändliga 2019

Detta är en typisk Roy Andersson-film. Vi vet vad vi ska få, och vi får också exakt det. Inget överraskar direkt, även om skönheten i bildspråket fortfarande hänför. För det är otroligt vackert och visuellt närmast drabbande. Jag kan inte se mig mätt på bilderna och tittar jag närmare vill jag bara se ännu mer. Scenerna är på ytan rätt avskalade, fast ändå detaljrika och mångbottnade. Uttrycket är så där typiskt teatralt som det brukar och egentligen sägs inte så mycket i ord, medan estetiken talar väldigt högt.

 

Det är vemodigt och stundvis närmast melankoliskt. Tungsinnet lättas dock upp av ett raskt flyt i och mellan scenerna och av berättarrösten som leder oss hela tiden vidare. Det känns nästan som att vi är besökare på en konstinstallation och får kika in på olika alster för att senare försöka förstå sammanhanget. Och jag tänker att sammanhanget är fritt för tolkning, då Roy Andersson enkom erbjuder oss bitarna, medan pusslet får vi lägga själva.

 

”Om det oändliga” handlar om livet, döden och oändligheten som uppstår när det ena går in i det andra. ”Energi tar aldrig slut, den bara byter form”, säger en person i filmen, när han sitter på sin säng och funderar på tillvaron. Och så är det ju, vet vi. Energin är konstant, även om livet självt så småningom når sitt ände. Det är en ganska tröstande tanke när man kontemplerar kring existentiella frågor, men det finns här också en antydan av ängslan. En oro för ett avslut, som faktiskt kanske också betyder just att något är över. För det här är också en film om förtvivlan, om tappad tro, om avundsjuka och om längtan till det som varit.

 

I några centrala scener har vi en präst med ångest. Han har förlorat sin tro och letar febrilt efter att hitta sitt syfte på nytt. En annan återkommande person är en man som avundas sin gamle klasskompis, som nått framgång han själv saknar. I ytterligare en scen möter vi en kvinna som brutit klacken på sin sko och i nästa en man som gått vilse. Det är enkla, enformiga och till synes rätt opersonliga små berättelser, som genom att bara berättas, får liv på en helt annan nivå. De vävs dessutom ihop till en historia som sammantaget känns ovanligt personlig, fast också allmängiltig. Detta är ett begrundande, både inåt men också utåt. Bilder i backspegeln på människor och möten ur det förgånga, möter intryck från samtiden, och tillsammans präglar de konsten vi fått och fortfarande får ta del av.

 

”Om det oändliga” har ett sorgligt stråk över sig, men är ändå ett mycket fint poetiskt och i slutändan optimistiskt, drama. Det är som sagt inte lika roligt som det brukar, men bilderna är oerhört berörande även om inte alla nödvändigtvis är begripliga. Trots att inte allt övertygar lika starkt, går 78 minuter väldigt fort och jag lämnas med en känsla av att vilja ha och se ännu lite mer av detta oändliga.