Borat är tillbaka för att ta sig an både Trump och coronaviruset i sin nya ”moviefilm”. I sina bästa stunder är den lika skandalös som originalet, i sina sämsta en larvig far-och-dotter-komedi.

I rymden kan ingen höra dig – men på månen är det fullt party. Färskt ur tusenårig kinesisk kultur kommer legenden om Chang’e – och om hur en liten flicka flydde sin kos och otippat hamnade på månen. Netflix animerade filmäventyr är galet, gulligt och gnistrande – men hade behövt styra om sin energi från blinkande till ännu mer berörande.

I en trång lägenhet passerar dag efter dag för två små pojkar, som hoppfullt väntar på ett bättre liv efter att ha emigrerat till USA med sin mamma. “Los Lobos” är en tung men samtidigt hoppfull berättelse, som skildrar en barndom så som den egentligen inte borde se ut för någon.

Skandinaviska försök inom skräckgenren är vi inte bortskämda med, speciellt bra sådan. Därför är det extra kul att Norges första Netflix-film är en oförutsägbar thriller med gott om spänning, även om den korta speltiden gör att jag gärna hade velat se mer.

En hypad nutida skräckserie om rasismens USA har komponerats perfekt för en samhällskritisk, dramatörstande publik. Här likställs människans inneboende monstrositet med Chtulhu och vita ställs mot svarta. Det är inget fel på skaparnas entusiasm, förutom att den sätter tempot ur spel.

Poetiska ”The Third Day” är en mystisk, men också mycket otäck dramaserie om sekt, sorg och ifrågasättande av livet. Det är tungt och svårmodigt, men ändå spännande och stundvis riktigt gripande. Tyvärr blir det här och var lite för mycket av det goda, och onda, för att helt övertyga.

Låt oss vara hundra här – det är mindre kul att såga en svensk debut och bli stämplad som ogenerös jävel som rackar ner på de som brinner för sin konst. Men samtidigt svårt att låta bli om man upplever att filmen man just sett är en timme längre än den faktiskt är…

”Nelly Rapp – Monsteragent” är ett mysigt och spännande familjeäventyr, som lyfter frågor om att vara annorlunda och inte passa in. Filmen är stämningsfull och väldigt snygg, med riktigt effektfull mask och kostym. Det väldigt fina inkluderande budskapet är dessutom något för oss alla att fundera vidare på.

”Rebecca” är en gotisk thriller baserad på romanen med samma namn av Daphne de Maurier. På temat står en gränsöverskridande kärlek som övervinner allt. Till och med klassisk ond bråd död. Dessvärre med karaktärer som handplockade ur en emo-tonårings Mina Vänner-bok och en intrig som bättre lämnats begravd.

Blumhouses försök att injicera indisk kultur i sin repertoar är tyvärr av typen elevfilm man vill gilla men mer känner sig obekväm och genant inför.

”Misbehaviour” är den verklighetsbaserade filmen om sabotaget av tävlingen Miss World 1970, som blev startskottet för kvinnorättsorganisationer runt om i England. Vi påminns om både hur långt vi har kommit men hur mycket vi ändå har kvar – Philippa Lowthorpes film är fylld av nyanser och orimligheter som jag idag åtminstone hoppas är otänkbara.

Blumhouses senaste är en ”Black Swan”-liknande rysare om en pianospelande tonåring vars vilja att bli stjärnelev går lite för långt. Trots ädla budskap och försök till stämning så blir resultatet lite för segt och livlöst.

Den kryptozoologiska varelsen Bigfoot intar åter vita duken. Denna gång i hjältekostym brottandes med flanellprydda oljebovar. Resultatet är ett actionfyllt familjedrama kantat av gojiälskande miljökämpar och ondsinta drönare. Välbalanserat men, temat till trots, lika nyanserat som ett avsnitt ur 80-talets ”Krambjörnarna”.

I en liten norrländsk stad hänger allt hopp på ett ungt hockeylags axlar, men ett allvarligt brott riskerar att sätta stopp för allt man har kämpat för. Den svenska HBO-serien “Björnstad”, med regi från guldbaggevinnaren Peter Grönlund (“Goliat”, “Tjuvheder”), väcker många känslor med sin berättelse om våldtäktskultur, maskulinitet och identitet.

“Ghabe” följer en ung kille på flykt, som under en sommar upplever såväl förälskelse som förskräckelse, mitt ute i den svenska urskogen. Det är förtrollande vackert att se på, men samtidigt en smärtsam påminnelse om orättvisorna runt om oss.

En bankrånare vill lätta på sitt samvete genom att lämna tillbaka sina stulna miljoner – och korrupta poliser vill ha en bit av kakan. Honest thief är en actionfilm i mängden som saknar en riktig kick och medryckande pang-pang – inte ens biljakterna eller explosionerna är särskilt spännande. Det är synd – vi vet ju att Neeson kan skådespela, men med ett riktigt taffligt manus och träiga motspelare sker det inga underverk.

Jon Blåheds film ”Inland” ligger nog rätt nära den typiska bilden av Sverige utomlands – vi är stoiskt rediga och bor i ett kargt, avfolkat land, bland ändlösa skogar och hisnande landskap. När regissören väljer att debutera med en filmatisering av Elin Willows debutroman ”Inlandet” är det ett vågat drag – en debut baserad på en debut. Samtidigt är det ganska smart – här finns få förväntningar och en hel del frihet att röra sig med – fast vilken väg blir det?