Gareth Evans (”The Raid”) levererar än en gång action i absolut världsklass och lyfter en lite väl konventionell gangsterberättelse långt över genrens överfulla medelträsk.

Det fantastiska med skräckgenren är att allt inte behöver handla om våld, blod eller högljudda effekter. Ibland räcker det med en djupt obehaglig huvudkaraktär där det psykologiska skrämmer mer än något spöke.

I jakten på likes kan man gå över lik för att få tittare. I denna avkomma från ”Saw”, ”Escape Room” och ”Hostel” flygs vi till ett sterotypiskt Ryssland och bjuds dessvärre bara på krystade försök till att skapa en läskig och extrem spänningsfilm.

När det på julaftons morgon knackar på dörren, är vi många som hoppas att det är tomten. I ”Leva på hoppet” är det något betydligt tråkigare som stampar i fastun – döden. Filmen är finstämd, enkel men djup, och passar den som funderar över livets alla toppar och dalar.

En kitschig resa bakom kulisserna i 80-talets musikfokuserade TV-värld strösslad med afrikanska folkberättelser, kontorshierarki, exploatering och löshår.

SF Studios första internationella film är en simpel men effektiv överlevnadsthriller med Mikael Marcimain bakom spakarna. Spänn fast säkerhetsbältet, låt hjärnan gå på autopilot och njut av en turbulent åktur.

”Holidate” dundrar igenom ett år av amerikanska högtider med subtiliteten och finessen hos ett överpyntat godståg. Mycket är gammal skåpmat, men ibland blir det ändå roligt. Allt annat hade varit en statistisk omöjlighet, givet blotta kvantiteten av idéer och skämt som har pressats in i filmen.

Knarkaffärer, undercover-uppdrag och ett brutalt mord på en tonårsgrabb från orten. Med andra ord, en helt vanlig vardag för Beck-gruppen som nu återvänder med fyra nya filmer.

Schack förvandlas till nervig extremsport när Scott Frank tar sig an Walter Tevis 80-talsroman med en gudomlig Anya Taylor-Joy i spetsen som stökigt underbarn.

David Ayers kärlek för gängkulturen i Los Angeles måste få ett slut.

Josephine Bornebuschs experimentella ”Orca” skildrar isoleringsångest (och i-landsproblem) i skuggan av corona. Ett vemodigt drama om Zoom-mötenas år 2020 där social distans och ensamhet i bästa fall leder till nya kontakter och insikter.

Fransmännen rasar, men försäljningen av bucket hats skjuter i höjden. Den nya Netflix-serien väcker blandade reaktioner, och har på kort tid blivit ett modernt fenomen. Men lever ”Emily in Paris” verkligen upp till hypen?

Kultfilmen ”Den onda cirkeln” har stöpts om till en feministisk ”Förhäxad” som hade platsat bättre på Disney Channel än hos Blumhouse. Se den inte för skräcken (vilken skräck?), men gärna för de ofrivilliga skratten.

I Netflix nya satsning är vi på plats på ett torrt och konservativt kontor för att få följa både den ena och den andra absurda byrådramatiken utspela sig framför våra ögon. Nej, det är inte en svensk ”The Office”, utan här är det kniviga affärer som gäller, både involverande tuffa företagsuppköp och kärleksvarianter. Svenska stjärnregissören Lisa Langseth lyckas till slut få ihop en brokig skara fylld av karaktärer till en nytänkande och något galen kompott.

I Odenfors sprängs ungdomar i luften och något lurar i sjön. Skaparna bakom den nya svenska skräckserien ”Cryptid” verkar kunna sin genre men tar det envist på alldeles för stort allvar. Trots snygg paketering blir det smått genant med onaturlig dialog och ointressanta sidointriger.

Robert Zemeckis är tillbaka med lättsam underhållning i mörkare tonläge där Octavia Spencers och Anne Hathaways övernaturliga krafter står för kampen mellan det goda och det onda, med en 8-årig liten hjälte i centrum för handlingen.

Borat är tillbaka för att ta sig an både Trump och coronaviruset i sin nya ”moviefilm”. I sina bästa stunder är den lika skandalös som originalet, i sina sämsta en larvig far-och-dotter-komedi.