När jag var liten hade jag en hel del gamla VHS:er med tecknade 80- och 90-talsserier som ”Teenage Mutant Ninja Turtles”, ”Transformers” och ”Dino-Riders”, men även en kassett med några avsnitt av ”He-Man and the Masters of the Universe”.
Berättelsen om He-Man och hans kamp mot den ondskefulla Skeletor har egentligen aldrig varit någon personlig favorit, men idén med en uppföljare med regissören och nörden Kevin Smith vid rodret (”Clerks”, ”Dogma” och ”Jay & Silent Bob”) lät på förhand som en klockren kombination. Resultatet är en kraftfull nostalgisk chock med förvånansvärt mycket mångfald och spännande berättelse, som dock långt ifrån saknar brister.
”Masters of the Universe: Revelation” inleds med att Skeletor (Mark Hamill) till slut lyckas besegra He-Man (Chris Wood) vid Castle Grayskull. Deras sammandrabbning leder till att det mäktiga kraftsvärdet delas itu, att de båda ärkefiendernas till synes försvinner och att magin går förlorad från landet Eternia. Några år efter händelsen blir det upp till kapten Teela (Sarah Michelle Gellar) att samla ihop både gamla vänner och fiender som Evil-Lyn, Man-At-Arms och Orko för att hitta de båda delarna av kraftsvärdet och förhoppningsvis återinföra magin till världen innan universum går under.
Den mest imponerande bedriften som Kevin Smith lyckats med är att ge de tidigare platta eller rent ut sagt löjliga figurerna från 80-talsserien ett aldrig tidigare skådat djup och en hel del karaktärsutveckling. Borta är de övertydliga moralkakorna som avslutade varje avsnitt när det begav sig, Den komiska lilla trollkarlen Orko är inte längre comic relief utan bjuder på några av seriens mest tänkvärda citat, den tidigare genomonda Evil-Lyn (bara lyssna på namnet) är numera lite snällare och ångrar nästan att hon tjänade under Skeletor och Teela har blivit minst lika tuff och stark som sin vän He-Man.
Vi har även den helt nya karaktären Andra (Tiffany Smith), som ska fungera som någon sorts katalysator för tittaren. Dessvärre känns hon mest som skohornad representation, utan någon som helst personlighet eller syfte.
Serien har visserligen en vuxnare porträtteringen av karaktärerna, men i övrigt har de fångat samma känsla av att allt egentligen mest är en dold leksaksreklam som originalet från 80-talet osade – på gott och ont. Plockar du fram dina gamla actionfigurer från vindsförrådet kommer du troligtvis känna igen de flesta karaktärerna med ”klockrena” namn som Mer-Man, Stinkor, He-Ro och Roboto, vilket är en del av charmen med den nya serien.
”Masters of the Universe: Revelation” lyckas på något magiskt vis blanda den vuxnare stämningen med de infantila namnen, plastgubbe-liknande skurkarna och den ärligt talat rätt fåniga premissen och skapa något som inte får mig att skämmas framför teven. Samtidigt känns det som att Kevin Smith inte riktigt vågat gå hela vägen med sin nytolkning, utan att den på ytan ska tilltala de mest inbitna fansen så hårt som möjligt, innan de upptäcker att den snarare andas ”girl power” än testosteronstinna krigare och heavy metal.
När det gäller den tecknade stilen erbjuder den inga revolutionerande eller haktappande bilder, utan påminner starkt om de senaste årens vuxnare animerade serier som ”Castlevania” eller ”Dota: Dragon’s Blood”. Vissa gånger är det riktigt snygg, som under de riktigt fint regisserade och fartfyllda slagsmålen, medan den vid andra tillfällen ser rent ut sagt ful eller billig ut. Om de satsade på att få serien att se ut som när du lekte med dina actionfigurer som barn, har de vid tillfällen lyckats ganska bra.
En del av de mest trofasta fansen kan säkert tycka det är tråkigt att He-Man inte står i rampljuset, utan framförallt de kvinnliga karaktärer, men personligen tycker jag det är ett intressant sätt att vända på konventionerna från den gamla serien vi minns från barndomen (som troligtvis är långt mycket sämre än vad vi vill tro). I slutändan är ”Masters of the Universe: Revelation” en både trogen och nyskapande fortsättning på en klassiker, som till och med tilltalar någon som mig som knappt såg fler än tre avsnitt under barndomen. I mina drömmar hade serien gärna fått vara ännu snyggare animerad och vågat gå ännu längre i brytandet av konventioner, men jag antar att man inte kan få allt.
Den första delen av ”Masters of the Universe: Revelation” är tillgänglig på Netflix, medan den andra delen av säsongen dyker upp vid ett senare tillfälle.